Big 4!

Ska man summera "The Big 4" så kan man väl ge överlag godkänt för alla fyra band.

Anthrax

Skapligt driv från New York-thrashande veteraner. Nygamla sångaren Joey Belladonna gör en bra insats, men jag gillar inte hans rena röst. Scott Ian var pappaledig så Sepulturas Andreas Kisser hade vänligheten ta hans plats. Skapligt ljud men nja... Anthrax har aldrig varit mitt favoritband

(6/10)

Megadeth

Mustaine och Metallica på samma turné. Det trodde man inte när dokumentären "Some Kind of Monster" hade premiär. Nåväl, detta blir ett framträdande som både är bra och dåligt. Bra är framförandet rent musikaliskt. Överjävligt bra faktiskt. Fruktansvärt tight. Men sången. GAH! En av de sämsta sånginsatserna jag hört på år och dag. Det har alltid varit Mustaines akilleshäl och under konserten blev det extra tydligt. I övrigt var som sagt riktigt bra. Njutningsfullt att se firma Mustaine & Broderick spela gitarr.

(7/10)

Slayer

Utan ena halvan av gitarrduon Jeff Hanneman som drabbats ett köttätande virus efter ett spindelbett i armen. Ersättare blev ingen annan än Exodus primus motor Gary Holt. Och vilken ersättare sedan! Det märks ganska väl att det är en thrashräv som varit med förr som intagit scenens högra kant. Mycket energi och inlevelse från Holts sida. Den omfångsrike och generöst tatuerade andra halvan den legendariska gitarrduon Kerry King levererar även han med stor passion och kraft. Om man får tro Aftonblaskan kan Kings gitarrproblem i början av inledningslåten "Disciple" varit en starkt bidragande orsak till att King lirade som om han ville straffa sin uttrustning. Sångare och basist Tom Araya gjorde också en mycket bra intryck. Trots att han efter en allvarlig nackskada inte längre kan/får headbanga kändes han väldigt bekväm i delarna av låtarna som inte krävde hans sång. Och trumfantomen Dave Lombardo spelade som besatt. Att han nu är lika mycket jazzkatt som metaltrummis märktes på sina håll med lite sköna variationer och improviserade fills. Energin var överlag mycket högre än jag hade väntat mig av dessa gubbar. Men de har å andra sidan varit ett ständigt turnerande band i snart 30 år, så de borde veta hur en konstert ska se ut. Setlistan var så klart gedigen. "Raining Blood", "Post Mortem", "South of Heaven" och "Angel of Death" för att nämna några gamla örhängen. Dock hade jag gärna hört "Seasons in the Abyss" men med tanke på att man bara hade en knapp timme på sig att spela skiten ur sina kollegor är allt förlåtet. Det enda negativa är att det var lite för ljust i Göteborg för att det skulle bli riktigt, riktigt perfekt. Aftonens bästa framförande!

(9/10)

Metallica

Aftonens huvudakt blev mottagna som stora hjältar av den månghövdade publiken med vrål, skrål och applåder. Många är de som väntat på detta, både på plats och framför TV:n. Man börjar med att fyra av öppningsspåret "Hit the Lights" från debutskivan "Kill'em All" med bravur. Och sedan bara fortsatte det med den ena dängan efter det andra. Fokus låg på låtar från skivan nummer ett till fem. Från ReLoad tog man "The Memory Remains" som framkallade allsång på riktigt allvar. Låten i sig, nja... Från senaste skivan "Death Magnetic" fick bara "All Nightmare Long" komma till tals. Och från den så bespottade "St Anger" valde man inte spela en enda låt. Ganska klar markering. Jag fick känslan av att det stundtals var lite för glatt och lite för gemytligt. Metallica har blivit folkliga. Jag kommer ihåg hur det såg ut på 90-talet där James Hetfield var väldigt mycket mer adrenalinstinn i hela sin uppenbarelse. Nu kändes han mer som en snäll medelålders fabror, vilket han ju i och för sig är. Det märktes ganska väl att den där aggressionen och uppdämda ilskan bandet hade under 80 och 90-talet inte finns kvar längre i deras sätt att bete sig. Det hela kändes mer som att de tyckte att det var jättekul och trevligt att bara komma ut och spela. Det är väl i och för sig inget fel i det, men det grann av nerven förtas. Vi som varit Metallica-fans sedan barnsben blir så klart löjligt nostaligiska av att få höra vår ungdoms viktigaste kompositioner framföras men för en yngre publik med mindre historia ter saker och ting säkerligen på ett annorlunda sätt. Ska man jämföra med Slayer kändes i alla fall som att det inte var helt uteslutet att Kerry King skulle kunna slå nån på käften om han skulle bli avbruten. Med Metallica kändes det mer som att det skulle bli kakor och kaffe om samma sak hände med dem. Det retade mig också lite grann att det var lite väl många misstag på sina håll. Att Lars Ulrichs ego inte tillåter honom att vara så tight i sitt trumspel som han skulle kunna vara kan jag köpa. Det är som det är. Men det kändes som om gitarrspelet i bland klickade mer än nödvändigt. Lite grann besviken var jag också på att höra att Hetfields röst tappat sitt raspiga bett och ger stundtals ett lite tamt intryck. Men med så mycket spelglädje - innerlig eller spelad - var det ändå en upplevelse att beskåda. Nästan två timmar av nostalgi och kärlek.

(8/10)

SVT

Först måste man verkligen prisa SVT för den ypperliga smaken att visa denna momumentala konsert! För det är verkligen dags att en kulturell jätte som thrashen faktiskt är att få lite erkännande. Liksom den mesta av hårdrocken har den överlevt de alla typer av trender och modeflugor. Ömsomt svultigt, ömsom frodats utanför mainstream. Många behöver verkligen förstå att det finns en hel musikvärld utanför den förgängliga popen som är livskraftig och vital. Den ganska rör sig lite långsammare men blir desto mer beständig.

Den ständige hippstern Per Sinding-Larsen ledde SVT:s satsning tillsammans med skribenten (SvD, SRM) och musikern (Sonic Ritual) Linnea Olsson direkt från Ullevis läktare. Kan väl direkt säga att det kändes lite så halvprofsigt. De gav ett lite vilset och bortkommet intryck stundtals, men det är inte något jag har några egentliga åsikter om. Jag kan tänka mig att det var rätt mycket folk i rörelse och mycket distraherande ljud från soundcheckar och liknande som sabbade en del.

Prominenta gäster bjöds det på också som berättade om sitt förhållande till thrash metal i allmänhet och dessa fyra band i synnerhet. Gamla rävar som Andy Laroque (King Diamond) hade en hel del intressant att förtälja. In Flames Björn Gerlotte och Peter Iwers delade med lite kort om hur det var att turnera med Slayer och Metallica. Mest intressant av gästerna var, så klart, Watains ideolog Erik Danielsson. För att var en förhärdad misantrop och djävulsdyrkare är han alltid lika bjudsam på sina tankar och åsikter kring musik och konst. Att höra hans förhållande till Metallica var intressant ur ett mer konstfilosofiskt perspektiv. Man skulle kunna tro att Slayer skulle vara det band som var närmare han och hans gelikars hjärtan, men det är Metallica som tydligen är de som är störst eftersom de ständigt har rört på sig i sitt konstnärliga uttryck. Noterade också att herr Danielsson bar en In Solitude-tröja. Trevligt band.

Intervjuerna av de för dagen aktuella musikerna var intressant. Det märktes väldigt väl att detta är veteraner det rör sig om. Lugna och utförliga svar på ett ytterst professionellt sätt. Här ska också ges beröm till Linnéa Olsson som skötte sin del mycket bättre än vad hennes kollega Sinding-Larsen gjorde. Verkade som om Olsson var betydligt mer bekväm med det engelska språket än sin kollega, eller så var han bara lite starstruck av herrar Hetfield & Trujillo. Olssons intervju med Slayers Tom Araya var intressant. När Araya fick frågan om vad det betydde för honom att ha gått från ett hot mot samhället till bli tilldelad nyckeln till sin födelsestad i Chile blev han nästan tårögd. Den annars så talföre och genomsympatiske thrash-hjälten tappade mer eller mindre målföret och var påtagligt stolt över detta. Stort.

Man kunde även konstatera att James Hetfield under sin intervju med Sinding-Larsen bar en skiva med de svenska satansivrarna Ghost och att Hetfield också var medlem i deras fanclub. Mycket intressant. Satanismen verkar vara på frammarch igen, kan bli spännande framöver när tidningarna börjar förstå att band som Watain är "äkta vara". Nåväl, precis som med live-framträdandet får man känslan av att Metallica bara tycker att allt är guld och gröna skogar. Någon typ av sekteristisk harmoni över sällskapet. Den ständigt vaksamme cynikern i mig blir omedelbart misstänksam och anar svekfullhet. Men det spelar väl ingen roll egentligen. Hellre att det ganske är lite för mycket glättighet än att de bara står där trötta och oinspirerade bara för att få ta stålarna från sina fans.

Så för att sammanfatta alltihop så var denna söndag riktigt härlig att beskåda. Det fanns saker som var mindre bra men överlag var allt en helt otrolig upplevelse. Det enda som varit bättre hade så klart varit att ha varit på plats och fått se allt detta med egna ögon. Men det får bli en annan gång. Och återigen ska det ges stort tack till SVT för att de sände denna händelse. Fan ta de som inte betalar sin TV-licens!