TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) har redovisade för inte så långe sedan en undersökning om jobbskatteavdraget. Tanken med jobbskatteavdraget var ju att vi skulle jobba mer. Så TCO frågade svenskarna helt enkelt om de jobbat med tack vare skattesänkningen. Slutsatserna från undersökningen ger väl inte regeringen allt för bra betyg.
Endast två procent av svenskarna sade sig jobba mer nu än innan JSA. Stabilt. På frågan om hur man skulle jobba om man fick ytterligare ett steg i JSA sade sig fyra procent att man ville jobba mer. Men åtta procent sade också att man skulle gå ner i arbetstid.
Jo, jag tackar ja. Den hypotetiska frågan kan man väl spekulera en kring. Det finns alltid ett glapp mellan vad man skulle kunna tänka sig göra och vad man faktiskt gör. Hursomhelst tycker jag det är intressant att så pass många ändå är intresserade av att hellre jobba mindre än att få mer i plånboken. Det säger en del om vilka olika typer av incitament vi människor svarar på. Den hypotetiska frågan visar också på att JSA faktiskt inte fungerar speciellt väl. Att regeringen återigen kastar bort en massa pengar på åtgärder som inte alls genererar vad man påstår att de kommer att göra.
Det som gör mig riktigt vred är att det försvinner så mycket pengar från offentlig verksamhet. Samhällets kärnverksamheter säljs ut till de som redan är välbeställda. Den osynliga handen har öppnat portarna till ”ladorna” och låter de besuttna plundra skattekistorna på allt som finns.
Det snart totalhavererade arbetslinjens slogan har hela tiden varit att ”det ska löna sig att arbeta”. Det har vi hört till leda vid det här laget. Och vi som varit arbetslösa vet redan att det är förljugen slogan. Drivkrafterna att jobba har alltid funnits där och kommer alltid finnas kvar. Grejen är att ekonomiska incitament inte är det enda vi människor svara på. Många värderar sin fritid och, som TCO:s undersökning visar, hellre spenderar tid med familjen än tjänar den där extra hundringen.
Tänk om alla dessa 100 miljarder som delats ut genom JSA istället satsades på utbildning för de som behöver det. Att man ser till att överbrygga mellanrummet mellan den efterfrågan som finns på arbetskraft och den arbetskraft som finns. Att skylla på arbetslösa för att det finns arbetslöshet är bara efterblivet. Den som har lite koll på arbetsmarknaden vet att det inte finns speciellt många arbeten att få som är okvalificerade. Utbildning i någon form krävs nästan för samtliga arbeten idag. Då är det kanske snarare så att man bör undersöka om det finns ett kompetensmässigt glapp mellan vad som efterfrågas från arbetsgivare och vad som finns att tillgå bland de arbetssökande. Jag är tämligen övertygad att det handlar om kompetensbrist hos de arbetssökande snarare än att det är arbetslust och de lider av bidragsberoende. Då är det logiska slutsatsen att man kanske ska försöka se till att utbilda de som behöver det för att möta kraven från arbetsgivarna. Man kan låta arbetsgivare och arbetstagare betala en del var för en utbildning men det ska vara staten som vara den som står för lejondelen. Om då har man tre parter som alla är bundna till det. Arbetssökande får jobb, företaget kompetens och staten får in skatt. Ganska enkel egentligen.
Men det här är så typiskt för hela Alliansens politik. Man sätter allt på ett kort med JSA och förväntar sig att det ska lösa alla problem på arbetsmarknaden. Tvärtom visar det ju att det inte löser ett skit. Eller i alla fall väldigt lite. Att sänka arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år har heller inte funkat som det var tänkt.
Trots att det kommer att bli ett rejält reformutrymme i statsbudgeten och har en jättechans att satsa på områden som få länder har så väljer alltså Alliansens på att sänka skatten istället. Det är så totalt visionslöst att man storknar. Ekonomisk kris? Sänka skatten. Ekonomisk uppgång? Sänka skatten. Osäker ekonomisk framtid? Sänka skatten. Det är uppenbart att det blivit något slags egenvärde i att sänka skatterna. Känns vare sig speciellt klarsynt eller friskt.
Man kan också spinna vidare på det där Reinfeldt brukar tala om. Ansvarsfullhet. Jag undrar i mitt stilla sinne hur ansvarsfullt det egentligen är att spendera våra surt förvärvade slantar på skattesänkningar som inte ger den effekt man ha. De blir alltså väldigt dyra. Vi som skattebetalare får egentligen väldigt lite tillbaka. Ska man inte förvalta slantarna på bästa sätt? För pengarna måste ju rimligtvis kunna få större genomslagskraft hos regeringen än utspridd vad ett par miljoner människor kan åstadkomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar