Tröga skator…

Gael Bigirimana, framtidsman för NUFC

Kollade på mitt Newcastle igår när man mötte Aston Villa på hemmaplan. På det hela taget en besvikelser eftersom man bara fick 1-1. Det märks att laget inte spelar riktigt som man skulle önska, vare sig offensivt eller defensivt.

Det defensiva problemet märktes under större delen av matchen och speciellt väl när Kieran Clark kunde nick in Villas 1-0 totalt ohotad mellan Coloccini och Taylor som både missade markeringen totalt. Så var det lite grann under hela matchen, att försvaret kändes väldigt svajigt och faktiskt lite grann som det var under säsongerna där det var som sämst. Stirrigt, panikartat och hysteriskt. Inte riktigt så illa då förr, men tendenserna fanns där.

Offensiven var inte direkt så solid som man skulle önska heller. Periodvis såg det skapligt ut i andra halvlek med läckra kombinationer och individuella prestationer. Men oftast blev det väldigt mycket långa bollar mot Ba och Cissé, vilket visade sig vara ganska meningslöst då ingen av dem vann speciellt många nickdueller eller kunde springa ifrån sin uppvaktning när långbollen gick bakom försvaret. Antingen behöver Cabaye befinna sig närmare sina forwards eller så behöver Ben Arfa skär in mer så att man får en rättvänd spelare som kommer i fart mot motståndarnas backlinje. Nu var det ett enormt hav centralt mellan anfall och mittfält som Aston Villa, givetvis, inte hade några problem att dominera. Och när väl det övriga passningsspelet krackelerade och bollen tappades högt uppe på Villas planhalva kunde med med sin omställningar alltid anfalla mot en kollapsad svartvit backlinje som fick falla eftersom mittfältarna var på fel sida bollen när bollen förlorades. Samtidigt kom inte backarna tillräckligt högt upp för att kunna ställa offside eller bryta det raka passet till forward. Att förlora boll på rätt stället är faktiskt en ganska viktig del i spelet. Men när en del spelare i mentalt i anfall och det andra mentalt i försvar blir det vare sig bra anfallsspel eller försvarsspel.

Men en kvittering av Guds nåde fick vi i alla fall beskåda. Den alltid lika sevärde Hatem Ben Arfa stod för en individuell aktion som mycket väl kan vara med som säsongens mål när säsongen avslutas. 30 meter från mål, på vänstra sidan av offensiv planhalva tog fransmannen emot boll i lugn och ro. Petade den en liten bit i sidled mot mitten och klippte till bollen som borrade sig upp i bortre krysset. En blixt från klar himmel! Villas målvakt Brad Gusan, som var riktigt bra, var chanslös att kunna göra ett jota mot Ben Arfas högerkanon. Ben Arfa är en av få spelare som övertygat i den svartvita dressen och det bådar onekligen gott för resten av säsongen. Matchen mot Tottenham visade exempelvis att spelare med Ben Arfas kvalitéer är helt oumbärliga.

Newcastle fick en fin möjlighet att avgöra när Cabaye lossade högersläggan på frispark i slutminuterna men Gusan fick sträcka ut ordentligt för att kunna freda sitt mål. En riktigt bra frispark och en ännu bättre räddning. Gusan gjorde även en riktigt vass räddning på Papaiss Cissés skott i första halvlek där han lyckades reflexrädda skottet med fötterna och samtidigt få bollen till hörna. Ska Villa tacka någon för säsongens första poäng så är det helt klart Brad Gusan.

Efter att Danny Simpson fick sälla sig till skaran av skadade spelare i Newcastles backlinje fick det 18-årige förvärvet Gael Bigirimana göra sin debut i ligaspelet när han fick ta plats på mittfältet. Och det var i sanning en debut som gav mersmak. Som defensiv mittfältare gjorde han en gedigen insats med få misstag och många löpningar i defensiven. Speciellt en insats av hemjobb kommer mig till minnes när Darren Bent, i en av Villas många och farliga omställningar, fick ett gyllene läge att från straffområdesgränsen att avsluta. Men där kommer den lille intensive ynglingen Bigirimana med en uppoffrande glidtackling och kunde blockera Bents läge. Det bådar väldigt, gott för framtiden med en så pass ung spelare visa så fina karaktärsegenskaper. Extra viktigt nu när Tioté varit skadad i säsongsupptakten.

Alan Pardew fick idag sitt straff för att han i säsongspremiären mot Tottenham knuffade till den assisterande domaren när Newcastle gick miste om ett inkast. Måste säg att jag tycker att han kom ganska lindrigt undan. Bara två matchers touchline ban och £20 000 i böter. Inte för att knuffen var så väldigt hård eller att Pardew i övrigt var betedde sig aggressivt utan för att man normalt sett tar väldigt allvarligt på alla typer av fysiska övergrepp mot funktionärerna. Men FA godtog tydligen att Pardews ovillkorliga ursäkt. Man kanske ska ge Pardew viss cred att han inte försökt skylla ifrån eller förminska knuffen, det är möjligt att det har gjort att FA väljer en ganska mjuk linje mot honom.

Borg tror när han egentligen bara hoppas

"Spåkulan säger att allt kommer lösa sig,!"

Så nu har Anders Borg varit och skådat i sin ömt vårdade spåkula ännu en gång. Och liksom ett barns ofullkomlighet är helt osynligt för en förälder, är spåkulan ofelbar i Anders Borgs ögon trots att den inte visat sig vara mer korrekt än slantsingling.

Anders Borg spår en tillväxt 2,7% för 2013 och hela 4% för 2014. Fina siffror som han Finansdepartementet tagit fram. Frågan är vad det är för magiskt välsignade data som de har tagit del av för de är skapligt ensamma, bortsett från SBAB, om att komma fram till liknande siffror. Kanske är den lokale langaren en och samma för dem.
  Handelsbankens siffror visar på en till växt på 1,7% för 2013 och efterföljande år 1,9%. De kommenterar den svenska ekonomin som att den “knappt har styrfart”. Swedbank menar att det handlar om ett “hanka sig fram-scenario”.
  Konjunkturinstitutet (KI) är ännu försiktigare och spår en tillväxt på väldigt minimala 1,3% för 2013 och 1,8% för 2014. Verkligen ljusår från de siffror som Anders Borg kommer dragandes med.

Arbetslöshetens utveckling går en liknande behandling till mötes. Regeringen tror att den kommer att minska från årets 7,8%. 7,7% 2013, och  nere på 6,9% 2014. Och så fortsätter det med 5,7% 2015 och 5,2% 2016 . Men de flesta andras prognoser menar att utvecklingen går åt motsatt håll. KI menar att det skulle kunna nå 7,9% för 2013. 7,7% för 2014, 7,0% 2015 och 6,6% 2016. Så KI och Borg är överens om att arbetslösheten kommer att sjunka, vilket väl får ses som en liten poäng för Borgs spåkula i fråga om trovärdighet.

Det känns lite märkligt att Borg inte ser de uppenbara riskerna som eurokrisen utgör för ett exportberoende land som Sverige. En rapport för augusti gällande inköpschefsindex* för industrisektorn visar att det sjunkit från julis 50,6 till 45,1 för augusti, vilket torde vara ett ganska klart tecken på att verkligheten börjar hinna ikapp en svenska industri som tidigare varit väldigt motståndskraftig i förhållande till omvärlden. Oron i omvärlden är givetvis den stora orsaken till att det ser ut som det gör. Värmlands Folkblad har en väldigt bra ledare både om problematiken med Borgs märkliga prognoser och om lite av de orosmoln vi har på vår himmel, både i Sverige och i världen i övrigt.

Nu ska det bli intressant i eftermiddag att se vad Riksbanken har tänkt göra med räntan. Presskonferens vid 15:00. Be there or be…ja, vart man nu befinner sig när man har ett liv.

*=orderingång, produktion, sysselsättning, leveranstider och lager av inköpt material.

Lärandets skändade helgd

Logik enligt Jan Björklund

Puh, vilken tur att man inte fortfarande är kvar i grundskolan och gymnasieskolans efterblivna vardag. Visserligen pluggandes, men inte utan att vår nuvarande borgerliga samling stolpskott till regerings allt för stora inblandning.

I valfrihetens underbara värld få alla gå den utbildning de vill och alla bli nöjda och glada. För bara tillgång och efterfrågans gyllene principer får gälla också på skolfronten bara kan det inte fel. Eller? Eh, visst kan det bli lite fel. Eller ja, riktigt jävla fel om man ska vara riktigt uppriktig.
  Vad Jan Björklund föraktfullt kallade för flumskola kan man ha ganska mycket att säga om, och långt ifrån allt gott. Men faktum är att denna flummiga skola har visat sig varit ganska uppenbart överlägsen allt det som Björklund och hans lakejer mäktat med. Måste vara rätt skämmigt. Tidigare har Björklund kunnat skylla på tidigare socialdemokratiska  regeringars (ill)dåd men ju längre sossarna har kommit från makten tidsmässigt desto värre har det blivit. Borde inte trenderna gå åt motsatt håll, om nu flumskolan var så usel? Borde inte Björklunds visionära genialitet på skolområdet ha visat sig nu? Hmm, visst är det märkligt?

Björklund har menat att kommunaliseringen varit en stor del av problemet. Det går det nog inte att förneka. Men problemet är at Folkpartiet är ganska ensamt att ens överväga ett återförstatligande bland de andra borgarna. Och har vi ju det där med att de åtgärder Björklund de facto fått igenom inte påverkat kommunala skolors undermåliga resultat. Tvärtom. Problemen har fördjupats och har gjort att resultaten försämrats ytterligare. Det är väl bara att gratulera då.

En artikel från Arbetet har belyst problematiken på intressant sätt. Sverige halkar hjälplöst efter i jämförelser med andra OECD-länder. Sverige hade en framskjuten position tidigare där man var skillnader jämnades ut mellan olika grupper i samhället när det kom till skolan. De som gick  i den svenska skolan hade bra förutsättning att nå dit de önskade. Men nu är Sverige inte ens över genomsnittet längre. Skolorna blir allt mer segregerade, och resultaten blir därefter. Skolans elitsatsning gör att draghjälpen som starka elever kan bidra med indirekt till resten av klassen försvinner. Motsättningarna i samhället förstärks genom att få svenska familjer vill sätta sina ungar i samma skola där det finns många elever dom inte har svenska som modersmål. Det fria skolvalet orsakar detta, enligt Skolverket.

Frihet är ju fint. Men att få vad man vill ha är inte alltid det som kanske är det som är mest gynnsamt. Det är givetvis vackert och progressivt att tro att människor själv vet vad som är bäst för dem själva. Men ska sanningen fram så är det rent generellt skitsnack. Det är paradoxalt nog så att det faktum att vi måste inse att vi inte är fria som kan göra oss fria. Vad gör mest för mitt barn om hen går i en skolan som enbart stimulerar de rent akademiska aspekterna av hens skolgång eller kan det faktiskt vara av nytta för hen att umgås med elever från andra delar av samhället? Och är dessa alternativ nödvändigtvis motsatta? Och ska man ens behöva göra denna avvägning som förälder? En massa småretoriska frågor kan man tycka, men det är nåväl värt att ta i beaktande.
  Paternalismen är kanske inte alltid så attraktiv, speciellt inte inte en värld där man vill tro – och itutad – att man vet allt och vet bäst. Men ibland kanske man får lov att vara en smula ödmjuk, även som förälder. Det bästa för samhället i stort och för individen är, vill jag påstå, en och samma sak i detta fall.
  Och det är här som hela det här med friskolor och fritt skolval kommer in i den lite jobbiga ekvationen. Detta system som faktiskt inte genererar de kunskaper som man påstår att de ska göra. De kunskaper som de borde leverera. Det går inte längre att komma ifrån att att detta system inte levererar ett skit för de som det är tänkt för. De enda part som faktiskt tjänar på detta system är se stora utbildningsföretagen som håvar in mängder med pengar. Staten får inte den kompetenta arbetsstyrka som vill ha, föräldrar kan inte ge sina barn den framtid de vill och eleverna får definitivt inte den chans och möjlighet som de förtjänar att få. Som de har rätt till.

Och hur var det nu med Björklunds yrkesprogram? De som inte ger eleverna högskolebehörighet? Mjo, det visade sig inte vara så populärt. 31,5% sökte valde ett program med yrkesprogram framför högskoleförberedande´program. Sämre ministrar skulle ha visat sig en smula oroliga över detta, men inte Jan Björklund. Allt är som sig bör, ty teknikprogrammet och ekonomiprogrammet har snott åt sig stort intresse från de kommande gymnasieeleverna. Det är alltså inte det att man inte kommer att kunna söka till högskola eller universitet som skulle ha kunnat skrämt bort eleverna. Icke, det är de jätteintressanta nya programmen, som av en ren händelse, är högskoleförberedande som ligger bakom minskningen av sökande till yrkesprogrammen. Okej, så länge Björklund tror på sin egna sagor, så…

Och så har vi det där med lärarlegitimationen. Man blir trött bara man tänker på den härvan. Lägga ut utfärdandet av legitimationen på bemanningsföretag… Att det blev skit av den lösningen är väl kanske inte något som man direkt höjer på ögonen över. Däremot så blir det väldigt, väldigt tydligt hur man ser på lärarens status i lärandets hierarki. Ett försök att förändra lärarutbildningen har gjorts. Resultat? Färre har sökt till platserna. Det är inte riktigt på det viset man lockar kompetenta människor till vad som kanske är ett av de allra viktigaste yrkena som finns. Samhällen som inte sätter stort värde och stor stolthet i lärandet och utbildandet kommer aldrig komma speciellt långt. Ribban ska sättas högt. Resurser ska finnas till hands. Resultat ska krävas av alla ansvariga i alla led. Det är de samhällen som sänder budskap om att man verkligen vill någonting. Att man verkligen tror på sina barn och sin framtid. Björklund sänder budskap som är precis tvärt om. Batong, betong och bortförklaringar. Heja Sverige…

Send in the clowns!

Ryan och Romney, i matchande klädsel...

De amerikanska republikanerna håller ju på för full med sitt konvent i Tampa. Radarparet som ska leda partiet till seger heter som bekant Mitt Romney och hans tilltänkte vicepresident Paul Ryan. Ett riktigt intressant par faktiskt. Romney som en extremt framgångsrik företagsledare som gjort sig riktigt feta pengar genom att köpa konkursmässiga företag, slakta dem och sälja delarna vidare med rejäl förtjänst. Och det som gör honom ännu mer intressant är att man faktiskt också är mormon. Bara det är ju helt hysteriskt om man läser lite om vad de tror på. Nästan lite granns som ett mischmasch mellan scientologi och kristendom. Romney beskylls ofta för att vara träig och tråkig, allmänt “out of touch” med den vanlige amerikanen. Men samtidigt sticker hans personlig inte riktigt ut heller så det blir inte så mycket att få grepp om heller.

Hans “running mate” Paul Ryan ska svara upp lite med den karisma som Romney själv saknar. Och det kan nog mycket väl lyckas. För mannen har en viss karisma och aura som andas förtroende. Nackdelen med dessa egenskaper är väl att han snabbt kan gå över till slemmig försäljare av begagnade bilar om man inte passar sig. Många tyckte att Ryan såg ut som en ärlig och solid människa. Sanningsenlig och en rakt på sak typ av man. Men detta är alltså en av de många yrkespolitikerna i Washington. Ryans erfarenhet ute i arbetslivet är i det närmsta obefintlig, annat än sommarjobb som säljare. Han har redan från början varit insyltat i politiken. Men han lyckas ändå skaffa sig ett rykte som en ärlig kandidat. Det säger en hel del om Paul Ryans förmåga som projicera fram bilden av sig själv som han själv vill och önskar.

Sedan 1998 har Ryan suttit Representanthuset för sin delstat Wisconsin. Han är där också ordförande för Budgetutskottet. Här har hans syn på ekonomiska frågor klargjort att han är vad man kallar inom amerikansk politik för deficit hawk. Dessa hökar vill att budgetunderskottets storlek med alla tillbuds stående medel minskas och att statens utgifter måste minskas. Paul Ryan och många av de ekonomiskt korkade ekonomerna som satt agendan för EU:s sätt att lösa eurokrisens problem kan alltså ta varandra i hand. Givetvis tycker han att ObamaCare är käpprätt åt helvete.

Andra lite intressanta fakta om denne gemytlige man är att han är ett inbitet fan av den ohjälpligt obehagliga Ayn Rand. Eller i alla fall av hennes tveksamma författarskap och många av de ekonomiska och politiska modellerna och budskapen som ryms inom Rands böcker. Alltså att egenintresse är Gud, staten är dåligt, all form av kollektivism är av ondo, girighet är guld värt och så vidare och så vidare. Ja, det är alltså inget konstigt att republikaner och högerlibertarianer blir alldeles till sig i trasorna är Rands människofientliga filosofi (objektivism) kommer på tal.
  Ryan lade fram en skuggbudget tidigare under året och påstod då att han tagit intryck av Rands vurmande för guldmyntfot. Men i en drakonisk budget var just den delen kanske snarare en pikant krydda i en härva av nedskärningar och åtgärder som få ekonomer – av någon av skolorna – fick riktigt grepp om. Inter mer än att det skulle sparas utan själva fan. Och det var de fattiga, gamla och sjuka som skulle få ta smällen. I sann Randiansk anda med andra ord. Men efter att ha blivit ifrågasatt för sitt vurmande av Rand har Ryan fått krypa till korset och säga att han är minsann en katolik som tar intryck av Tomas av Aquino än Rand. Okej, men visheten att knyta dollarn till guld får han fortfarande ta förklara om han ska bli tagen på allvar.

Häromdagen höll Ryan sitt tal som vicepresidentskandidat. Ett väl genomförtal där han talade med stor pondus och vältalighet. Och som en som straight shooter talade han sanning, hela sanningen och inget annat än sannaning. Eh, nej. Politikern kom fram lite för tydligt där. Och ett par av lögnerna var så onödigt att det var direkt löjligt. Han beskyllde till exempel att det var Obamas fel att en av GM:s fabriker  som många av Ryans skolkamrater tydligen skulle ha jobbat på stängdes. Märkligt att detta skedde 2008, innan Obama hade valt till president och än mindre svurits in. Men Barack Obama – felet är ditt! Jag menar, kom igen, ska du ljuga så kanske det ska röra sig om lögner som inte är så pinsamt lätta att bekräfta som lögner. Vidare attackerade han Obama för att inte gjort tillräckligt för att rädda ekonomin och framför allt då att USA fick sin kreditvärdighet sänkt. För den som har minnet med sig kommer kanske i håg att det var ett gäng med hårdnackade imbeciller från GOP (tillhörande Tea Party-rörelsen) som sade att man hellre såg att staten kursade än att godkänna Obamas budget förslag. Och det är alltså Obamas fel att stolpskotten i Republikanerna inte ville godkänna hand budget. Logik kan inte vara Ryans starka sida, eller om det är ett underskott på intellektuell hederlighet som visar sig. Jag vet vad min röst faller på…
Talet i stort byggde just på det att Obama inte gjort något för att förbättra den knäande amerikanska ekonomin och att han inte kan det fortsättningsvis eftersom han inte gjort det hittills. Det är väl egentligen ganska väntat att det skulle resoneras på detta vis. För det är ju trots allt republikanernas ovilja att förhandla som till stor del bakbundit Obama. Eller man kanske snarare ska säga att det är det faktum att Representanthuset är republikanskt som orsakat Obamas huvudbry. Det finns inte så stort anledning att tro att det skulle bli annorlunda som det vore en republikansk president och ett demokratiskt hus.

Och när Romney själv skulle tala, efter ett sällsynt bisarrt uppvärmningstal av självaste Clint Eastwood, så var det ju inte direkt nerlusat av saker man blev till sig i trasorna över. Mitt Romney är verkligen riktigt tråkig att höra och se på.

• Det var det sedvanliga patriotiska dravlet om att man vill ha något stort och viktigt gjort här i världen ska man anlita är det en amerikan man anlitar för detta uppdrag.
• Det var en del om hans föräldrars tydligen nära och ömma relation. Vad det har med politik att göra blev inte klarlagt.
• Romney räknade upp en massa saker som Obama gjort fel och att amerikanerna förtjänar bättre, underförstått Romney och Ryan.
• 12 miljoner jobb skulle skapas med ingen hint om hur denna behjärtansvärda ambition skulle realiseras.
• Att folk som flytt från Kuba kysser amerikansk mark när de flyter i land. Det torde vara en ganska allmänmänsklig reaktion om man befunnit sig i en region med instabilt väder och vatten fulla med hajar, paddlandes i en innerslang.

Med andra ord sades det lite om ganska mycket utan att säga något alls. Abortfrågan undveks, smart nog, i största möjliga grad. När intellektuellt hämmade representanter för det egna partier som Todd Akin och Tom Smith hoppas jämfota i klaveret, hand i hand,, i abortfrågan gör man nog bäst i att vara väldigt, väldigt tyst i denna fråga. Och i synnerhet när en kandidat till vicepresidentsposten är en fundamentalistisk katolik och en själv en mormon. Då är det i sanning guld värt att hålla snattran när det gäller kvinnors rätt till sina kroppar.
  Känslan man fick av hela talet var att Romney stora trumfkort är – han är inte Barack Obama. Nej, och det ska vi nog vara glada för. För det vore inte helt lyckat att ha en president som Mitt Romney.

För resten av världen kan det vara intressant, ja rent bekymmersamt, att veta vare sig Romney eller Ryan är speciellt bevandrade inom utrikespolitiken. SVT:s expertkommentator gick så långt som att kalla dem båda för “utrikespolitiska blåbär” i morgonsoffan under veckan som gick. Romney har då valt att omge sig med folk bekanta från George W. Bush:s presidentskap för att backa upp sina brister, så som exempelvis Condoleezza Rice. Det är väl både bra och lite oroande. Bra att han vet brister men problematiskt att de människor som ansvarat för USA:s utrikespolitik inte direkt stabiliserat stämningarna i områden knökfulla fundamentalister och kärnvapen på rymmen.
  Den utrikespolitiska valhäntheten har dessvärre redan börjat visa sig. Tittar man på GOP:s valplattform så kan konstatera att man surnar till på Kinas militära upprustning och vill hjälpa sina vänner i området att också rusta för sin egen trygghet. Exempelvis nämns att Taiwan bör utrustas med nya och fina vapen (amerikanska då förstås). Ämnet Taiwan är inte helt förvånande ett ämne som är lite känsligt för Kina av historiska och prestigemässiga skäl. Och att då påpeka att Taiwan behöver få mer muskler för att klara sin säkerhet är ju att indirekt säga att USA inte tänker låta Kina göra några militära insatser mot Taiwan. Alltså att USA lägger sig i vad som ska ske på en annan supermakts bakgård. Känns inte jäkla slipat att uttala sig i dessa termer. Man frågar ju sig om USA verkligen är i behov av att skapa ännu fler fiender i världen. Inte för USA och Kina är vänner direkt, man är ju konkurrerande supermakter och Kina äger ganska stor del av USA:s statsobligationer, men att röra om i grytan känns som om man orsakar fler problem än man löser. Men i kristider behöver man ju fiender, gärna yttre sådana, och då är det väl ganska enkelt att börja mopsa sig mot Kina. Det amerikanska folket är ju redan ganska misstänksamma mot kinesiska intressen eftersom det är så mycket av jobben som vanliga amerikaner tidigare gjorde outsourcats sedan 90-talet och blivit lite av en boogie-man. Sedan är de ju kommunister också. Vi har alltså en skön fiende mot är både asiatiskt (minns Japan och Vietnam) och kommunistisk (Ryssland, Kuba, Nordkorea någon?). Och de äger också en massa saker (judar och frimurare).  Känns som om manegen för ett nytt kallt krig är krattad och klar. Nu krävs det bara någon som är korkad nog att starta det. Som två utrikespolitiska blåbär med krigshetsare som rådgivare.