Vässa knivarna!

Så har då äntligen sossarna fått en efterträdare till Håkan Tvetunga Juholt i form av IF Metalls ordförande Stefan Löfvén. Med andra ord är oppositionen mer eller mindre redo för strid. Detta har jag väntat på ända sedan den Juholtska tragedin började spelas upp för några månader sedan.

Och Stefan Löfvén kan nog vara en ganska bra ersättare. Han är sin företrädares motsats på nästan alla sätt och vis. Lugn, tydlig, saklig och påläst. Det är i alla fall det intryck jag har haft tidigare. Men det finns ett par aber (givetvis...) av varierande karaktär.
- han sitter inte i riksdagen och kan således inte möta Reinfeldts och hans efterblivna anhang i riksdagsdebatter.
- han vek ner sig när i förhandlingarna med näringslivet när krisens första våg slog emot Europa. Borgarna och företagen kallar detta för att "ta ansvar". Vad jag kallar det lämpar sig inte i skrift.
- han är en kärnkraftsvurmare av rang. Detta har fått Folkpartiet att bli till sig i trasorna av glädje. Då bör man bli orolig. Då bör man bli riktigt orolig!
- med tanke på att han motsatte sig speciella kvinnopotter vid förra avtalsrörelsen så har han ett rätt risigt feministalibi för att leda ett uttalat feministiskt parti.
- han är en anhängare av EU. Kommentarer överflödiga.
Nu kan inte herr Löfvén driva sin egen linje på detta sätt men det är i alla fall ett par punkter som man bör ta sig i akt på.

Med lite tur kan man hoppas att han visar Tommy Weiderlich dörren som ekonomisk talesperson. Den mannen skulle jag inte köpa ett paket tuggummi av. Man kan inte ha en person som ser ut att skita ner sig så fort kameran är riktat i hans riktning i så framskjuten position. Han kan säkert sin sak men om man ska argumentera mot folkkära välfärdsdråpare som Anders Borg kan man inte tillåta sig att framstå som om man medverkar i debatten under pistolhot om man vill nå fram med sina argument och ståndpunkter med sin heder och trovärdighet i behåll. Får man bara fram någon halvseriös kandidat som side-kick till den nya påven kommer det bli synnerligen intressant framöver.

Apropå intressant. Att Kristdemokraterna haft riksting denna helg har nästan helt hamnat i skymundan för alla sossehärvor. Odell och Hägglund har tjivats och tjafsat ganska ordentligt och synnerligen offentligt om vem som ska leda partiet framöver. Odell nu fått kapitulera till förmån för Hägglunds fortsatta partiledarskap. Vet inte vad man ska tolka det som riktigt. Inte mer än att det kommer bli jävligt intressant att se vad som följer detta val. Under Hägglunds ledning har KD minskat till ett väljarstöd på blott 3% i de senaste undersökningarna. Och ändå fick han sitta kvar. Dock fick Mats Odell en tredjedel av rösterna så det finns helt klart ett klart missnöje bland Sveriges Kristdemokrater mot Göran Hägglund. Alltså inte bara en högljudd liten minoritet, som man skulle kunna tänka sig annars. Det är alltså två av borgarförsamlingens fyra partiet som ligger skrynkligt till trots att man tillsammans har ett övertag bland väljarkåren. Att Centerpartiet bytt ut Maud Olofsson mot Annie Löf har kanske inte haft så mycket med ett sviktande väljarstöd att göre men siffrorna har icke desto mindre varit bekymmersamma för dem. Man blir lite fundersam på om det inte finns en och annan borgerlig väljare som kanske tvivlar på det sluga i det klassiska samarbetet. Skulle både Centern och KD trilla ur kan det bli riktigt svårt för Moderaterna att fortsätta regera. Det skulle kunna bli en rätt pikant situation i den mening att de kanske skulle bli tvungna att släppa in Sverigedemokraterna i värmen eller försöka hångla upp Miljöpartiet utan att de plockar fram pepperspejen.

Kan inte riktigt släppa det där med Håkan Juholt riktigt än. Jag blir lite småirriterad på att det är många framträdande socialdemokrater som försöker skylla på det massmediala drevet för att förklara varför Juholt gjort sig omöjlig som partiledare. Att han blev riktigt hårt åtgången av journalisterna kan man inte direkt blunda för, men man måste samtidigt vara på det klara med att Juholt valsade ut på detta minfält alldeles själv trots de många varningsskyltarna. Det var Juholt själv som gjorde det val han gjorde och sade det han sade. Det var ingen som tvingade honom att göra det ena enfaldiga uttalandet efter det andra. Och det rörde sig inte om några små överdrifter som man kan tillåta i det politiska spelet, utan rena jävla lögner. I dessa tider av internet där varannan väljare också är amatörjournalist så borde man fatta att man ska hantera sanningen med det mjukaste paret silkesvantar som pengar kan köpa om man är i Juholts position. Juholt är med andra ord sin egen Judas. Många har talat om det krypskytte som förekommit mot Juholt också. Men det har inte varit speciellt mycket kritik mot att man inte tagit dessa diskussioner internt. Egentligen har det bara varit journalister som verkat ställa sig uppriktigt frågande till dessa dolkstötar. Det känns mer som om man inte vågar inse att Juholt klantat till det och de som valde Juholt klantade sig så inåt helvete. Att man inte kollade upp Juholt ordentligt innan man valde honom. Han har faktiskt påpekat att han är yvig och rörig. Bara det borde ju varit orsak att verkligen nagelfara hans förehavanden. Hade man gjort det hade han förmodligen aldrig blivit vald till att börja med.

Upprördheten mot media kan kanske delvis förklaras med att Socialdemokraterna inte är ett parti som ser sig om ett oppositionsparti. Samtidigt har stödet försvunnit snabbare än en sammanhängande tanke i Thorsten Flincks hjärna. Ödmjuket. Det skulle sossarna må bra av.

Deretardation engaged!

Så där, ja! Nu vart så äntligen sosse-Saddam borta! Efter en smärre evighet av klavertramp, lögner och fiffel så har Håkan Juholt så äntligen avgått som partiledare för Socialdemokraterna. Det nästan, nästan, nästan pinsamt att det har tagit så länge som det har tagit för honom att ta sitt pick och pack och dra.

Jag har varit så förbannat frustrerad det senaste halvåret eftersom det har varit så uppenbart att det funnits så fruktansvärt många saker som en skapligt aktiv opposition skulle kunna ha plockat hinkvis med politiska poäng. Men när Vänsterpartiet och Miljöpartiet befunnit sig i partiledarbyten hade det varit välkommet om det största oppositionspartiet lagt lite "täckeld" under denna period. Det borde inte vara så svårt, inte på pappret i alla fall. Med en brutal arbetslöshet, ekonomisk kris, vårdskandaler, skolskandaler och en massa annat otrevligt skulle nästan vara omöjligt för någorlunda slipade politiska organisationer att misslyckas. Men med en klant som Juholt som tilltänkt oppositionsledare har det visat sig vara ytterst möjligt att göra just detta omöjliga. Och det mest irriterande har varit att det har rört sig om så förbannat onödiga saker. Om man försöker anklaga Sverigedemokraterna för att ha deltagit i riksdagsbelutbeslut som togs när de inte ens hade kommit in riktsdagen. Ja, då är man antingen lat eller korkad. I Juholts fall förbehåller jag med rätten att anta att han är båda. Och det var alltså droppen. Nu är han borta och Carin Jämtin har tagit över tillfälligt. Och ur askan som varit Juholt kommer vi in i elden som är tänkbara efterträdare. Det var inte direkt slagsmål sist om att bli partiledare och det är lär väl inte bli någon större skillnad mot tidigare denna gång. Jämtin borde vara ett stabilt alternativ, men sådan tur har sossarna nog inte att hon vill ställa upp på permanent basis. Nåväl, nu är det i alla fall på väg åt rätt håll.

Fler positiva politiska skeenden har varit att Jonas Sjöstedt nu är Vänsterpartiets nya partiledare. Jag hade gärna sett honom och Rosanna Dinamarca dela på posten, men nu är valet gjort och valet är ett positivt val. Sjöstedt har en hel del att ta tag i. Klimatet inom partiet är bättre nu än det varit tidigare, de falangstrider som funnits har till stor del lagt sig. Att Sjöstedt blev vald med en förkrossande majoritet av kongressen tala sitt tydliga språk. Det ska bli väldigt intressant att följa hans ledarskap. Precis som det konstaterats av i princip alla politiska tycker och tänkare på den politiska arenan så slås jag också av Sjöstedts lugn och otvungna pondus när han talar och kommunicerar. Saklig och påläst. Hans norrländska påbrå ger också en viss krydda till mixen. Vidare kan man ju konstatera att hans erfarenheter från EU knappast ligger honom i fatet. Och när hans fru fick ett diplomatjobb i New York flyttade han med, vilket torde vara en smula ovanligt och ett mycket intressant brott mot de rådande normerna när det gäller maktförhållandet i bland par där båda har synnerligen aktiva karriärer.

Nu kanske det kan blir lite ordning i det oppositionella arbetet. Kanske...

Så där ja...

Ny termin påbörjad. Känns bra att få komma igång med studierna igen. Inte för att det varit tråkigt att vara ledig men det är skönt att få fortsätta projektet med studier. Tre nya kurser redan första veckan. Ska bli intressant att se var det blir av dem. Två nya kursledare också. Ska bli intressant att se vad det blir av dem också.

Lite taggat blev jag också efter att jag gjorde ett rent impulsköp av en bok om studieteknik. En del intressanta tips på strategier man kan använda sig av faktiskt. Ska verkligen bli intressant att om jag klarar av att omsätta dessa teorier till praktik. Framförallt är jag intresserad av det där med speed reading. Om man ska tro teorierna på området (och i boken) läser man både snabbare och med bättre koncentration om man lär sig denna färdighet. Så jag har plöjt igenom en bok på 500 sidor om atombomben (Bomben: ett liv av Gerard Degroot) och jag vill nog påstå att jag läste den med en rejält ökad hastighet, men det var passager där hjärnan in var med riktigt. Det ska enligt boken vara någon som blir bättre allt eftersom. Vi får väl se hur det blir med den saken...

Atombomben, ja. Ovannämnda bok var faktiskt fruktansvärt intressant. Jag är inte gammal för att minnas den stora hysterin som fanns om kapprustningen mellan NATO och Warsawapaktens medlemsländer. Jag kommer ihåg att det var en del tissel och tassel om nedrustningen och så under 90-talet men det gick ganska långt för huvudet på mig på den tiden. Det kan vara nyttigt ha lite grann i ryggsäcken i dessa tider där Irans kärnvapenprograms vara eller icke vara är i fokus, lika så det att kärnvapennationen Nordkorea fått en ny ledare. Och så att Israel (kärnvapeninnehavarare, även de) skramlar med vapnen mot Iran med jämna mellanrum. Utöver det historiska perspektivet så är det jäkligt intressant att följa alla turer med dessa synnerligen kontroversiella vapen ända sedan innan Andra världskrigets dagar, där ju faktiskt kärnvapen användes. Boken tar också fram många av de moraliska problem som alla inblandade ställdes inför. Forskarna som tidigare var som ett brödraskap som inte kände några politiska eller geografiska gränser och som mer än gärna delade med sig av sina resultat mellan varandra. Nu blev de i allt större del ställa under sina respektive regeringar och militärer istället. Både sovjetiska och amerikanska politikers febriga paranoia och misstänksamhet som ledde fram till att man hela tiden skaffa sig fler och större kärnvapen. Man kan heller inte låta bli att förundras över vilka enorma mänskliga kostnader som kärnvapnet krävt. Från Hiroshima och Nagasaki till människor som bott i närheten av de provspängningsområden som kärvapenländerna nyttjat. Läsvärd var den i alla fall. Fick mig faktiskt att ta mig en titt på Stanley Kubricks mästerverk Dr. Strangelove igen. Total genialitet rakt igenom. Peter Sellers. Peter. Fucken. Sellers.

Igår tog jag mig tid för att kolla på ännu en klassiker. Denna gång fick det bli den ruskigt tunga Schindler's List. Kommer fortfarande när vi blev ivägsläpade till bion i Folkets Hus för att kolla på denna mastodont. Det var mitt i den hysteriska "Om detta må ni berätta"-kampanjen om nazismens brott. Kommer ihåg att jag satt som fastnaglad i biostolen. Mådde fysiskt illa av filmen. Nu när man sett filmen ett antal gånger och sett journalfilmer från koncentrationslägren blir inte reaktionen lika kraftig som den första gången. Man ser filmen med andra ögon. Ställer sig lite andra frågor som går bortom de mest uppenbara övergreppen. Det jag känner att jag skulle vilja ha sett mer av är hur de vanliga tyskarna såg på allt som skedde då. Men det är egentligen att bra betyg åt filmen att den gör att den placerar små frön av undran och fundersamhet.

Senare kollade jag på första delen av "Che" som handlar om den legendariske gerillakämpen Ernesto "Che" Guevara. Del ett handlade till stor del om hur han och Fidel Castro kämpade på den kubanska landsbygden för att betvinga den då sittande presidenten Batistas militär. En del tillbakablickar bjuds det på när Che och Fidel bestämmer sig för att ta genomföra den kubanska revolutionen innan den skulle spridas vidare till resten av Latinamerika. Bilder från när Che talade inför FN:s generalförsamling och när han gjorde intervjuer för amerikansk press. Benicio Del Toro gör huvudrollen som Che och han känns ganska övertygande faktiskt, utseendemässigt väldigt övertygande. Dock känns det som om man målar upp en lite väl rosenröd bild av honom. Man måste komma ihåg att de Guevara ansvarade för ganska många meningsmotståndares död och/eller fängslande.