En en lång och smärtsam förlossning

Efter den i stort inspirerande arabiska våren börjar nu få en lite annan nyans i media. Kommentatorer har nästan slagit knut på sig själva över att lovorda rebellerna och måla de befriade befolkningarnas framtid med grällast möjliga färger. Att det skulle bli lika bra som det var dåligt innan. Lite grann som att det finns någon typ av irrationell logik i det förtryckets vara i sig själv. Att ju jävligare folk har haft det, desto bättre kommer man vilja ha. Det är onekligen lätt att ta sina tankar i den riktningen. Kanske rent av naturligt.

Man hyser någon slags övertro till demokratins utveckling. Som om det vore någon slags naturlag som bara uppstår. Som om diktatur håller tillbaka demokrati. Och att när diktaturen försvinner kommer demokratin likt en fjäder fylla diktaturens förtryck och totalitarism. Men det har många gånger visat sig vara helt fel. Demokrati kräver hårt arbete och vilja. Att det blir ett synnerligen oberäkneligt och ofta våldsamt maktvakuum när förtryckaren skickas av sin tron.

Det är lite besvärande att massmedia och politiker inte belyser denna problematik tillräckligt. Man verkar inte våga var som höjer ett varningens finger för vad som kommer efteråt. Man vågar inte bli misstagen för att vara för förtrycket, trots att man egentligen gör revolterna en tjänst genom att påpeka att det kommer svårigheter efter maktövertagandet.

Ett annat välkänt, men allt för sällan påtalat, problem är att förtryckta befolkningar ofta tycks vara mer homogena än de egentligen är. Att förtrycket gör att man måste leta skillnader snarare än att de är uppenbara där från början. Exemplen är många och ofta tragiska. Utan talibanernas styre i Afghanistan har diverse klaner och lokala krigsherrar tagit tillfället i akt att strida för att få tillgång till landets olika områden. I Irak har de tre stora grupperingarna sunni, shia och kurder bråkat mer eller mindre sedan Saddams Hussein fall. Ännu mer tragiskt är det forna Jugoslaven där tidigare underskattade både religiösa och kulturella skillnader låg till grund för grymheter bortom de flestas förståelse. Likadant i det efterkoloniala Afrika där kolonialmakterna höll invånarna i sina respektive kolonier under stöverklacken och på så vis höll de olika stridigheterna om inte dolda så i alla fall kraftigt förminskade. När ett tillsynes fogligt land som skolats i västerländsk civilisation hade man inte riktigt räknat med att man inte lärt sina undersåtar de europeiska dygderna tillräckligt djupt. Att göra som herrefolken hade snarare med att göra med överlevnad än att man anammade idéerna och förkastade sin egen kultur. Så utan den vite mannens förtryck exploderade gamla stridigheter med de mest tragiska efterdyningar.

Det som känns som ett av de värsta problemen med denna naiva syn på demokratibyggen är att de snopna och lite förbryllade kommentarerna som kommer i olika soffor och på diverse ledarsidor bidrar till att få befolkningarna i de befriade länderna att verka som bråkiga och våldsamma. Som att det är rebellernas fel att journalister och tyckare inte fattar bättre.

Det är också lite oroande eftersom jag är lite orolig över att den där synen på demokrati slipper över på hur vi uppfattar och värderar våran egen demokrati. Som om alla våra rättigheter uppstått genom någon slags samhällelig jungfrufödsel, utan vare sig spillt blod eller tunga motgångar. Ingenting av det vi har idag har kommit gratis. Inga politiker har av medmänsklig godhet bara delat ut rättigheter till pöbeln. Det har varit kamp, hot och blod bakom alltihop. Bitter strid.

Och om mellanmjölkens land Sverige, med sin skapligt homogena befolkning, fått kämpa mot överhetens ovilja för att få någonting som kan liknas vid demokrati, hur ska då ett land som Egypten eller Libyen kunna bygga en fungerande statsapparat styrd av demokratiska principer på ett par månader? Visserligen hade Sverige & co in några förebilder som stod beredda att snabba på utvecklingen som i de dagsaktuella exemplen, men det går inte att bara skriva lite papper och kalla det för konstitution och tro att det ska fungera.

Man kan inte nog trycka på den absoluta nödvändigheten av att de förtryckta omkullkastar sina förtryckares regimer och maktapparater, men man ska heller inte tro att det är så enkelt som man vill tro att det ska vara. Ett politiskt klimat formar de som vistas i det, och att forma om det kan vara nog så svårt. Att tro att människor som levt i den mest vitglödgade skräck man kan tänka sig inför myndigheternas representanter helt plötsligt skulle bli kvitt sin rädsla för myndigheter för att det är en annan makt bakom uniformer och emblem.

Demokrati värks fram. Det är som en lång och smärtsam förlossning. Och precis som en förlossnings överjordiska belöning så kräver också en demokrati ett hast men ömt handslag.

Down and fucken out

Dag två av praktiken gjord. Var på riktig rundtur med en massa klättrande och härjande. Uppe på massatorn och lite annat grejs. Börjar få lite känsla för grejerna och det blir ännu mer klättrande och bökande under morgondagen, vilket välkomnas.

Försökte träna idag också. Tog mig igenom rehabdelen med vissa besvär. Klarade ett set av de andra övningarna var innan rygguslingen började komma med hot vars allvar jag inte vill testa. Men att rehabdelen klarades av är det viktigaste. Det var tur att jag fick röra på mig idag. Får nog bli en liten promenad i morgon när jag kommit hem. Förhoppningsvis regnar det inte i morgon så att jag kan cykla till jobbet.

BF3 fixat?

Det verkar som om jag äntligen lyckats hitta en lösning på mina problem med att jag hela tiden blir bortkopplad från BF3 när jag lirar online. Eller ja, det är väl snarare en lite anpassning av fixar jag försökt tidigare. Lyckades på något vis hitta en inställning i routern som jag inte trodde fanns tidigare. Tänka sig vad som händer om man tar ett steg tillbaka och tänker efter lite.

Gick faktiskt rätt bra när jag spelade också. Första rundan var väl en smärre katastrof med de två påföljande gick faktiskt riktigt bra. Har fegspelat som sniper större delen av tiden men har aldrig hunnit bli varm i kläderna innan jag blivit bortkopplad innan. Och tjurig som jag är så har jag inte gett mig in i spelet igen utan gjort något annat istället. Men nu så börjar jag kunna orientera mig på banorna lite bättre och vet lite bättre vart jag ska vara och inte vara. Nu kommer det bli andra bullar!

Dag ett

Första dagen avklarad av praktiken. Blev inte så värst blodigt allvar men det ska det nog bli senare under veckorna. Ska gå skift de två första veckorna och sedan kanske ett par dagar dagtid med instrumentare. Det var en klar positiv överraskning med den sista veckans aktiviteter där. Kändes som om mina gamla arbetsgivare har lagt ner lite grann. Det värmer en hel del faktiskt. Och att jag inte behöver jobba helg om jag inte vill. Ska jag följa skiftgången, inklusive helg, blir det 105 timmar, 80 utan helgarbete. De andra som ska jobba i produktionen ska jobba sjutimmarsdagar dagtid och således göra 105 timmar.

Fick resultatet på PT-provet idag. 90 av 97 möjliga och ett således ett ganska ganska solklart VG. VG-gränsen låg väl runt 72 rätt, om jag inte missminner mig så det var inte direkt de hårdast satta gränserna man kan tänka sig. Ett stort men ytligt prov, mer eller mindre papegojstuk på det än att visa någon som helst förståelse. Men några av mina studiekollegor lyckades ändå få IG. Tyckte någon av dem mumlade något om att inte ha läst på föränn dagen innan provet. Ett välförtjänt IG, med andra ord. Det är tre veckor till el-provet så det blir någon veckas plugglugn, men jag misstänker att jag kommer att glutta på det rätt snart ändå. Tror inte att jag har någon större chans att få VG i Ellära om jag inte verkligen mördar på sista provet med alla rätt eller nåt. Och det lär inte hända. Men får jag ett provresultat som går mot VG är jag jäkligt nöjd. Men som vanligt känns det som att det är bäst att satsa för högsta möjliga resultat.

Skulle ha tränat idag var det tänkt, men jag har haft känningar av ischias under hela dagen. Inte bara stelhet utan det strålar ut i skinkorna, midjan och låren. Således finns det inte mycket så mycket träning att ägna sig åt som inte riskerar att utlösa ett fullödigt ryggskott. Hoppas bara det inte blir allt för mycket sittande i morgon på fabriken.

In Memoriam Gary Speed

Jag kände glädje för resultatet mot Manchester United. Men det bleknar i jämförelse med den sorg och besvikelse jag känner inför det faktum att den förre Newcastle-mittfältaren Gary Speed hittades död i sitt hem under dagen.

Skulle se på matchen mellan Swansea och Aston Villa idag. Hade TV:n på i bakgrunden medan gjorde annat innan matchen skulle början. Hörde något om tyst minut innan avspark. Trodde de var någon av klubbarnas gamla hjältar som somnat in i en respektabel ålder. Men så sa de att var den Wales förbundskapten Gary Speed som avlidit. Kändes som någon gett mig en örfil där och då.

Speed var en av de mest respekterade spelarna i Premier League. Och han var också en av de spelare som vi skator aldrig hyst agg mot för att han lämnade klubben för Bolton. Det var något man unnade honom efter alla år i klubben utan knot eller kontroverser. Det är ganska ovanligt i dagens fotboll. Både att spelare har den integritet som Gary hade med också att hans val att byta klubb accepterades utan illvilja utan med förståndets beklagan.

Som spelare var Gary Speed en arbetshäst som trots en medioker längd kunde hävda sig fysiskt med allt och alla i Premier League under sina glansdagar. Väldigt allround och användbar spelets alla sidor utan att någonsin bli sedd som en stjärna eller diva. Stort och idogt arbete i det tysta. Det var inte för inte som det började barka åt helsike för Newcastle när Bolton blev Speeds nya arbetsgivare. En spelare på Speeds bli antingen respekterad eller hatad. Av de egna alltid älskad, men om det är med respekt som ens namn blir omnämnt av motståndare har man en lyckats på fler sätt än ett.

En annan spelare som lämnade Newcastle med fansens besvikna välsignelse var Aston Villas målvakt Shay Given. Och inför matchens början brast det totalt för Given inför hela fotbollsvärldens blickar. Shay och Gary var lagkamrater under många säsonger i Newcastle. Dödsbudet nådde Given strax innan avspark men han valde ändå att ställa sig i mål, tårarna till trots. Den walesiske landslagsmannen Craig Bellamy skulle ha startat under söndagens stora begivelse på de brittiska öarna när Liverpool och Manchester City skulle drabba samman. Men med Liverpool-tränaren Kenny Dalglish välsignelse fick Bellamy sörja i fred.

Under den påkallade tysta minuten innan matchstart började spontan hyllningssång till Gary Speed eka bland åskådarna. Rörande. Stort. Till saken hör också att Swansea ligger i Wales, så klart. Men ändå.

Enligt rapporterna ska Gary Speed ha tagit sitt eget liv genom att hänga sig. Liksom många självmord har omgivningen reagerat med bestörtning och förvåning inför det inträffade. Ingen tycks ha sett några tecken på att Speed ska ha mått dåligt. Faktum är att han tillsammans med sin gamla lagkamrat Gary MacAllister gjorde ett framträdande i brittiskt TV så sent som igår utan att någon märkt av vad Speed måste ha planerat innan.

Gary Speed lämnar efter sig fru och två barn. Gary blev 42 år gammal.

Våra tankar med är med dem i denna svåra tid.

Efter glädje komma sorg

Mitt kära Newcastle har verkligen fått bekänna färg de senaste matcherna. Båda Manchester-klubbarna i Manchester. Och efter det Chelsea. Skatorna har verkligen flugit högt och överraskat på stort vis under säsongens första fjärdedel. Det har hävdats att det har varit enkla poäng som tagit hittills, men det poäng är poäng avsett motstånd. Mot ligans tre starkaste lag är det inte många som trott på poäng för Newcastle. Men igår, mot United, tog man faktiskt poäng. Mot City blev man duktigt smiskade med 3-1, och det var i underkant.

Men mot Manchester United på Old Trafford visade skatorna upp en orädsla som var inspirerade. Jag, med flera, hade nog trott att det tunga fallet mot City skulle ha punkterat det stora självförtroendet och att Man U skulle ta vid där City slutade. Och det verkade nästan bli så också med tanke på det furiösa tempo som mästarna drog upp, men det avtog och Newcastle lyckades ta sig upp i några ströanfall som så lovande ut. Även om inga enorma farligheter uppstod så stod det i alla fall klart att Demba Ba och Hatem Ben Arfa skulle se till att hålla backkolosserna Vidic och Ferdinand i Man U-försvaret sysselsatta och på tårna. Ba hade ett skapligt alldeles i matchens begynnelse men den tidigare så kritiserade United-keeper De Gea visade både lugn och trygghet när han räddade senegalesens skott.

General Cheik Tioté saknades undergårdagen också på skatornas mittfält pga skada men hans ersättare Danny Guthrie spelade klanderfritt. De är inte speciellt lika varandra vare sig till utseende eller spelsätt men Guthrie visade prov på stort tålamod och disciplin i sitt agerande. Han vann sina närkamper på kyla och koncentration där Tioté skulle ha vunnit på beslutsamhet och fysik. Tillsammans med det franske succéförvärvet Yohan Cabaye slet de som djur hela matchen och lät inte Uniteds mittfält få etablera sitt spel som de var vana att göra. Och när så ändå skedde fanns oftast mittlåset Taylor/Coloccini i vägen. Sista utposten Tim Krul fick sannerligen slita ont och gjorde flertalet riktigt kvalificerade räddningar.

Men det är Manchester United som tar ledning genom den lilla ärtan - Chicharito (förr Javi Hernandez) - efter att Steven Taylor lyckats pricka mexikanens arm så pass olyckligt i en rensning att bollen trillat i mål. Men med tanke på att Hernandez gjorde sitt första mål i Manchestertröjan med sin näsa förra säsongen borde väl ingen höja på ögonbrynen för detta mål. Ingen bra början på andra halvlek för Newcastle, hur som helst.

Men det skulle faktiskt bli bättre. Den allt mer företagsamme Ben Arfa lyckades bryta sig igenom de Röda Djävlarnas försvar så pass att Rio Ferdinand fick fläka sig i sin fulla längd för att få en tå på bollen. En brytning helt i klass med Glenn Hyséns bästa. Oturligt nog för Ferdinanad och Man U så var inte den assisterande domaren lika imponerad av Ferdinands färdigheter och vinkade för straff. Domare Jones litade på sin kollega och verkställde hans beslut. Inte helt förvånande blev det stor upprördhet i det röda lägret för detta. Men det hade de inget för. Straffexekutor blev den glödhete Demba Ba som gjorde noll och inget misstag när han placerade in kvitteringen.

Efter detta blev det mer eller mindre spel mot ett mål - Tim Kruls mål. Men när den holländske burväktaren inte själv radade upp räddningarna så var målramen  i vägen för Manchesterspelarna. Och som om inte det var nog hade den förre Man U-backen Danny Simspon den dåliga smaken att snuva Hernandez på hans andra mål när han rensade bort den mexikanske måltjuvens nick på mållinjen.

För att göra saken ännu lite svårare för Newcastle så drog Jonás Guiterrez på sig sitt andra gula kort med tio minuter kvar på matchklockan efter en onödig och slarvig tackling. Hemmalaget mer eller mindre slog läger utanför Newcastles straffområde under matchens resterande tid. Men det ville sig inte för mästarna denna dag. Deras sällsynta förmåga att lyckas ta sina vinster under matchers slutskede visade sig in denna dag.

Man kan inte nog hylla skatorna för deras kamp och enorma hjärta. Tyvärr kommer deras insats att hamna i skymundan på grunda av en linjedomares felbeslut. Det enda som kan förklara att han såg Ferdinands fina tackling som ett regelbrott måste vara att han betraktningsvinkel var så att den dolde den annars uppenbara riktningförändringen av bollen. Och med har så klart den stora draken i Manchester, Sir Alex Ferguson, sprutat eld och svavel åt domarinsatsen. Med tanke på skärpan i hans ord borde det inte vara förvånande om det ligger böter eller liknande och lurar i faggorna för den gamle gringubben. Det är ju inte första gången som hans heliga vrede orsakat honom inkomstreducerande bestraffningar.

Uti vår Herres evinnerliga hage

Med allt skolarbete avklarat för ett tag kröp sig rastlöstheten på lite grann under förmiddagen. Vaknade tidigare än jag tänkt mig så frukost och annat blev lagt till handlingarna rätt tidigt. Alltså fanns det lite tid att slå ihjäl. Vädret var ganska trivsamt med skinande sol. Dock var vinden frisk, med inte som stormen Berits härjningar norrut. Med andra ord rådde det ganska gynnsamt promenadväder, vilket då inte helt förvånande föranledde en liten promenad ut till badplatsen. Trots att klockan var drygt halv elva när jag drog mig i väg mötte jag endast två personer efter vägen och de två var ett par med varsin hund. Trodde nästan att det skulle råda febril aktivitet bland ortens fotfolk men det var tydligt att jag gissat fel på den punkten. Det var i alla fall väldigt skönt att komma ut lite och få lite frist luft i lungorna. Speciellt eftersom jag kände att den sparsamma sömnmängden gjorde sig påmind lite grann.

Det blev verkligt tvära kast på kvalitetsfronten när jag kollade på film igår. Först såg jag på Mystic River. Det var så klart den filmen som befinner sig i den övre delen av kvalitetsskalan. Filmatisering av Dennis Lehanes bok med samma namn. Och då rör det sig som vanliga människorna i Bostons många arbetarkvarter, som så ofta i Lehanes böcker. Det myllrar av bra skådisar som Sean Penn, Kevin Bacon, Tim Robbins, Laura Linney med flera. Och ingen annan än självaste Clint Eastwood står för regin. Det är, kort sagt, kvalitet rakt över.

Och för att balansera upp (ner) kvaliteten från förra filmen kollade jag den beryktade The Human Centipede. Av någon anledning hade jag inte sett den tidigare men nu kändes det som om det var dags att beskåda denna så omtalade film. Och det kändes som om hausen inte var helt motiverad. Sjuk story utan tvekan, men det känns som om det hade gått att göra ännu vidrigare. En operationsscen som var lite grafisk men utöver det var det inte mycket att bry sig om. Visserligen är det äckligt att tänka sig att en galen forskare med hjälp av kirurgi förenar tre människor. Ihopsydda med mun mot ändtarm där den förste ska bajsa i munnen på person nummer två som gör samma sak med person nummer tre. Sjukt, som sagt, men rent grafiskt var det inte alls det jag hade räknat med. Mest underhållande var ändå gestaltningen av den galne professorn av Dieter Laser. Jag vet inte om mannen är så usel som skådis eller om han gjorde en rakt av ironisk gestaltning av intellektuell ondska. Hursomhelst ganska roande. Givetvis ett mer än tveksamt manus men givet förutsättningarna får man ändå ta det för vad det är.

Har börjat känna lite knorr i BF3-tarmen så jag har börjat lira igång lite med min "gubbe". Men av någon anledning blir jag bortkopplad från servern jag spelar på efter 20-30 minuters spela. "Connection timeout" lyder felkoden. Har haft detta problem från första början. Har inte hjälpt med ny patch, uppdaterad PunkBuster eller att stänga av diverse tjänster i Windows. Ska sätta mig ner och kolla igenom alla program som är igång. Om det kan vara något som ligger och stör. Kanske dra igenom några sweepar med några antivirus-program eller så.

Vägs ände

Från teori till praktik. Jommenvisst. Det är vad som står på tur för studierna nu. Tre veckors praktik väntar innan en veckas teori avslutar första terminens studier. Fick/valde min praktikplats på de gamla jaktmarkerna men jag verkar hamna på en plats där som jag inte varit tidigare. Är inställd på att sysselsätta mig själv om jag inte blir sysselsatt av min handledare. Har en handfull aktiviteter uttänkta redan, men man bör väl inte gå händelserna i förväg, kan ju få en riktigt bra handledare också.

Avslutade de processtekniska delarna av studierna för terminen igår. Började med att göra ett prov på ett löjligt stort material. Det var väldigt generösa betygsgränser så det finns risk för att det blev ett bra resultat. Sedan lämnade jag in en fet labbrapport på fem laborationer också. Har inte lika bra känsla när det gäller rapporten som provet, om ärligheten ska fram. Men denna kurs är inte den som kommer att ge mig arbete en vacker dag, så jag är tillfreds om jag tar mig igenom med ett godkänt betyg, även om ett högre betyg är att föredra så klart.

Har lyckats missat en guldserie som The Wire. Sett något ströavsnitt på SVT då och då, men aldrig plöjt ner mig i serien. Stort misstag. För all den ros som serien fått är helt klart välförtjänt. Skitig, cynisk och kompromisslöst äkta. Alla ingredienser för en bra skildring av en baksida av den som amerikanska drömmen. Droger, korruption, polisproblem och skadade själar. Verkligheten bortanför alla de amerikanska förorternas konstgjorda tillvaro med gräsmattor klippta enligt förbestämda regler och lagar. En svartvit värld som egentligen är olika nyanser av grått. Inte helt förvånande att det är HBO som har producerat serien. Passar definitivt inte in i bland de vanliga, reklamfinansierad serierna som visas på ABC, FOX och allt vad de nu heter. Kritiskt tänkande tittare är sällan bra för affärerna.

En efter en..

Det börjar bli mer och mer klart vilken hur saker och ting börjar arta sig med studierna. Det känns som om ambitionsnivån inte längre är lika homogen inom gruppen som den var i början. Inte så mycket att det är någon som lagt in en högre växel utan att det är fler och fler som tycks tackla av lite grann. Lite synd kan jag tycka. Och lite irriterande. Irriterande på så vis att de vars intresse verkar falna låter sitt gryende ointresse påverka lektionerna på ett negativt sätt genom att envisas med att snacka om allt annat än skolarbete när tid för eget arbete erbjuds. Som tur är finns det möjligheter att skärma av skitsnacket med hörlurar och musik. Men av någon anledning stör det mig att jag vet att de sitter och snackar som annat än skolan, oavsett om jag hör dem eller ej. Men det är väl mitt problem om jag inte kan sortera bort tjatter.

Nästnästa vecka ska det blir tre veckors praktik. Dessvärre har de flesta av oss inte fått någon bestämd plats ännu. Enligt kursledaren finns det ingen orsak till oro. Men av någon anlednings blir jag inte nämnvärt lugnad av det beskedet. Men det löser sig väl på något sätt får man hoppas. Känns som om denna första praktik kunde kvitta eftersom dess inriktning är mot sådant jag redan vet mer än tillräckligt om och att den mer eller mindre går ut på att "bara vara med". Men det ger oss väl å andra sidan stora möjligheter att plugga till elprovet strax innan jullovet.

Testade den isländska yoghurten som kallas skyr idag. Den var faktiskt överraskande god. Det fina med den är att den innehåller 16g protein och knappt något fett per portion. Använde den istället för keso idag tillsammans med banan, kanel och solroskärnor. Det blev sjukt gott! De enda tingen att klaga på är att burkarna är rätt dyra och att det var lite kladdigt att blanda bananen och skyren. Men jag kan tänka mig att den kan bli fin att blanda i smoothies och drinkar. Något att experimentera med framöver med andra ord.

Jag förärades med uppgiften att vara datorexpert idag. Gick väl sådär. Hittade inga direkta fel men misstänker att det är det ligger otålighet bakom problemen. Lade fram min lilla hypotes. Återstår att se om det stämmer eller ej.

Broar som brinna

Har lyssnat på Jan Guillous "Brobyggarna" under ett par veckor. Riktigt bra grejer. Man kan säga ganska mycket om Guillou som person. Men som författare är han riktigt skarp.Språket är som alltid sylvasst och koncist. Beskrivningar och faktamässiga redogörelser exakta och precisa. Samma egenskaper som gjorde Arn-serien både levande och intressant. Han har i vanlig ordning gjort ett svårligen överträffat research-arbete för att göra historien rättvisa. Historien om de tre norska bröderna som går från faderslösa fiskarsöner till diplomerade ingenjörer i 1900-talets gryning är svår att värja sig emot. Det är ett verkligt ambitiöst projekt på alla sätt och vis. Brobyggarna är tänkt att vara den första delen i en släktkrönika som sträcker sig från brödratrion och framåt. Med andra ord är det ett projekt av episka proportioner som Guillou tagit på sig. Och detta är ett faktum som han med illa dold stolthet tagit upp i diverse intervjuer. Ty få personer besitter väl Jan Guillous självförtroende. Och ännu färre har förmågan att backa upp det med. Hursomhelst är det spännande att följa två av brödernas äventyr i de vitt skiljda miljöerna som i en extremen skallar från det svartaste Afrika och den andra ytterligheten från de karga norska vidderna. Men de förenas i sitt brobyggande var och en på sitt ställe i världen.

Det som jag tycker är mest intressant är porträttet av kolonierna i Afrika. Hur vedervärdigt kolonisatörerna betedde sig mot sina undersåtar. Att tyskarna som fått utstå en hel del onda ord genom historien i detta fall var en av de mindre syndarna i sammanhanget. Att engelsmännen och belgarna var de stora förbrytarna i sammanhangen. Den överväldigande och föraktfulla självgodheten som genomsyrade i princip allt kolonisatörerna tog sig för. Men i och med att det var tyskarna som förlorade både världskrigen är det väl heller inte att förvänta sig att de historieskrivarna framställer dem i en rättvis dager. Det brukar ju målas i ganska breda och oförsiktiga penseldrag när historien ska avtecknas. Jag misstänker att detta är ett av Guillous små försök att bilda sina läsare. Det är ju något som han alltid tycks vilja göra i alla hans böcker, på ett eller annat sätt.

Jag ser fram emot att få ta del av den andra delen om den tredje brodern och hans liv i London. Jag ser faktiskt fram emot att få läsa hela serien, men det lär väl ta sin tid innan det blir möjligt.

Ur led är tiden

Hade redovisning igår. Var inte på något vis nervös. Kände mig extremt lugn och var tillförsikt. Skulle jag inte ha haft. Kändes som om jag bombade redovisningen. En blandning av black-out och totalt kaos. Men på något jävla vänster blev det ändå toppbetyg för både grupp och för mig enskilt. Måste ha blivit totalt smågalen eller klivit in i något parallellt universum. Eller nåt. Feedbacken var full med diverse superlativ som kändes mer än lovligt malplacerade. Men det är väl bara att tacka och ta emot, antar jag. Jag vet i alla fall att både jag och min grupp gjorde ett i övrigt gediget arbete med presentationen.

Har inte blivit så mycket BF3 som jag trodde att det skulle bli. Blir något halvtimme här och där. Jag blir kickad då och då från servern jag lirar på. Vet inte om det kan bero på Punkbuster eller något. Minns att det periodvis var en helt del strul med det och BF2 när det begav sig. Får ta och se om det finns någon uppdatering tillgänglig. När tid och lust finnes simultant...

Det ska bli en riktig jävla monstertenta i PT nästa torsdag. Har gått igenom och gjort destillat på PDF:erna som provet ska baseras på. Ganska brutala grejer. Men det blir väl bara till att råplugga järnet veckan som återstår. Godkänt känns rätt så självklart men om man väl ska göra provet vill man gärna får så bra resultat som det bara går.

Herren tager, Herren giver...

...samme bock han dock förbliver.

Hade precis börjat känna en viss glädje över att träningen gått framåt. Men efter det senaste passet har det blivit samma gamla visa som för. Förbannade axeln gör ont som satan. Men jag har sökt runt på nätet och kommit fram till att det är dags att ta ett snack med farbror doktorn igen. Min nuvarande läkare är förhoppningsvis lite skarpare än klappträet som behandlade min axel förra sommaren. Av min blygsamma medicinska kunskap tror jag kunna gissa på det faktum att det är något ledbandet i axeln som är uttänjt efter skidolyckan för hundra år sedan. Axeln gick ju ur led så det är väl inte helt osannolikt. Axeln har efter detta blivit instabil och då verkar det som om operation är det mest effektiva. Får väl se vad farbror doktorn säger.

Går rätt skapligt i skolan just nu. Men det är redovisning i morgon och att det känns bra känns dåligt för då brukar det betyda att det är något som är fel. Självförtroende kallas det visst. Gruppredovisning visserligen, men jag räknar kallt med att de klarar sin del som de ska. A. jobbade jag med förr gången och det resulterade i ett VG och gruppens nya medlem har gjort sin del utan några som helst problem. Så det känns bra.

Klassen fick en träff med stora delar av utbildningens ledningsgrupp under veckan. Verkligen intressant och också väldigt viktigt. Ska man tro rektor och utbildningsansvarig är denna ledningsgrupp den mest aktiva av skolans alla grupper. Det bådar onekligen gott. Var lite förvånad att det var så många av representanterna som tillhörde konsultfirmor. Hade trott att det skulle vara fler som var inriktade mot underhållsdelen. Men jag klagar definitivt inte, tvärtom. För det är väl mot den typen av verksamhet jag tror mig arbeta i framöver. Lite surt att det inte var fler av mina klasskamrater som var med på mötet, åtta av femton. Men det börjar bli allt mer klart vilka det är som är ambitiösa och vilka det är som bara glider med. Vad man kan konstatera hittills är att de lite mindre motiverade personerna definitivt inte är de som är bland de äldre i klassen, om man säger så. Suckers...

Var till dietist förra veckan. Inte helt förvånande blev jag tillsagd att äta upp mig. 500-1 000 Kcal under vad jag borde äta. Så det blir till att äta, äta, äta och se vad som händer med vågen och välbefinnandet i stort.

Blir mer och mer irriterad över hur mycket skitfilm som finns. Tror det är fem filmer bara denna helg som jag helt enkelt inte orkat klart på. Har använt IMDB som referens innan men jag börjar tro att det är bättre att använda rottentomatoes.com som referens istället. Där finns det både mer seriösa kritiker och vanligt folks åsikter. Brukar bli lite mer balanserat då. IMDB är det ju bara användare som sätter betyg. Men det kanske är jag som är grinig för att det inte är någon Premier League-fotboll denna helg.

Slängde på vinterdäcken igår. Verkligen skönt att få det gjort. Det brukar alltid vara bök med det. Denna gång var inget undantag. Däcken på ena sidan satt som berg. Bulten var inga problem att få lösa men att få dän själva däcket krävde en försvarlig mängd sparkar och slag för att lossna. Men det gick till slut. Förmodligen borde jag putsat oket men det får blir en aktivitet för vårens däckskifte.