The Devil you say...

Av någon anledning så är det nästan alltid lite bättre när Djävulen är i farten. Band som Watain, Ghost och The Devil's Blood känns som givna exempel. För att inte tala om Dissection. Eller egentligen är det nästan alltid bättre när de som spelar musiken har något som än bara musiken som drivkraft. Som om det är något som gör att musikerna blir mer seriösa med det de gör på något vis. Har suttit och lyssnat mycket på just Watain och Ghost det senaste året. Olika uttryck av samma energi. Inte alltid att ställer upp på deras värderingar och livsåskådning men jag har alltid varit dragen åt det mörker som den vänstra handens stig erbjuder. Individualismen är stark i släkten. Liksom anti-fascismen och socialismen. Inte undra på att man är lite "off center".

Kollade på Inside Job igår kväll. Dokumentär om finanskrisen. Mycket informativ och pedagogiskt upplagd. Ämnet upprör och blodtrycket sänkt inte direkt av filmen heller. Så mycket fiffel och båg. Och allt på skattebetalarnas och den vanlige arbetarens bekostnad. Och de retarderade aporna som orsakat allt belönas med nya uppdrag och feta löner. Ingen kan längre bli förvånad över hur saker och ting ser ut längre. Det var väl inte riktigt Michael Moore-klass på dokumentären på något vis. Och ändå var den väldigt intressant och passade i långfilmsformat utan Moores upptåg och förklarande små filmsekvenser. Ändå fanns det en hel del man kan ha lite synpunkter på. En hårdare och sakligare ton skulle man kunnat önska i vissa lägen. Väldigt mycket vilar på vad berättarrösten (Matt Damon) har att säga. Ibland skulle man vilja ha lite mer följdfrågor och se att man pressar vissa intervjuobjekt lite hårdare än man gör. Visserligen kan det ju påverkar att de flesta stora skurkarna inte velat medverka i filmen. Det kan man ju förstå. Det är ju rätt snabbt man inser att filmen mer eller mindre har det klart för sig vilka som är bovarna i dramat och ger sig ut på någon slags head hunt snarare än att man försöker ge sig på någon mer objektiv och grävande journalistik. Ämnet är så pass stort och komplext att man lätt skulle kunna ha fyllt tio filmlängder med intervjuer och förklaringar. Men det finns ju så klart uppenbara problem med det upplägget så vi får lov att nöja oss med en långfilmslång dokumentär. För vad den är, är den riktigt bra. Men liksom med Moores filmer får man ändå ta det som någon typ av infotainment, inte en hardcore-dokumentär av Folke Rydénskt snitt.

Kollade också på My Name Is Bruce. Skräckkomedi där B-filmskungen Bruce Campbell spelar sig själv. Han blir indragen i en liten byhålas kamp mot en osalig ande som lagt sig till med ovanan att halshugga bygdens invånare en efter en. Han misstas helt enkelt som sin klassiska karaktär Ash från Evil Dead-filmerna och förväntas således att göra processen med denna hemska ande.Glimtar i ögonen som en smärre kärnvapensattack. Underhållande och pinsamt på samma gång. Vilket väl är ganska mycket tanken med filmen antar jag. Skönt att Campell har så pass mycket distans till sig själv att han ställer upp på idén. Eller ja, har regisserar ju så det är kanske inte så konstigt att han ställer upp. Men ändå. En film man inte kanske uppskattar om man inte är svag för Bruce Campbells stordåd på vita dukten. Eller ja, det har väl kanske inte varit så många av hans filmer som gått vägen om bioduken till video och DVD. Men ni fattar...