Jag gillade henne inte så värst mycket när jag träffade henne första gången. Väldigt påstridig och gå-påig. Men när jag väl fattat vad som drev henne mjuknade motståndet. Fattade att det inte var egoism eller något sådant som låg bakom. En del fattade nog aldrig hur hon egentligen var, inte mer än vi som arbetade närmast henne. Så mycket energi och vilja. Våra chefter fick sina fiskar varma vid fler än ett tillfälle, och inte en gång var det utan fog. Det som man i början tyckte var tröttsamt gnäll var faktiskt fullt legitima klagomål, men i början var man kanske för kategoriskt negativt inställd. Allt eftersom man började förstå sig på henne började man respektera henne allt mer. Det fanns ganska mycket innanför hennes pannben insåg man rätt snart. Som när chefen inte ville ha kvar henne i vår grupp. Då gick hon till chefens chef. Det ledde sedan till att chefen fick krypa till korset och be om ursäkt. Det är respekt. Det som de flesta av oss gick och muttrade om tog hon tag i stället. Och hon gav sig aldrig heller.
Men när vi tog avsked i julas var det som väldigt goda arbetskamrater. Den respekt jag kände hade växt till tillgivenhet. Och tillgivenhet är ingenting som uppstår i mitt sinne utan vidare. Hon var en extremt beläst person. Jag brukar ofta känna mig ensam om att ha läst så mycket som jag gjort, men jag kan utan skam säga att jag inte kommer i närheten av alla böcker hon läst. Och inte bara läst, utan hade en otroligt intellektuell sida också och kunde utan vidare diskutera vilken författare som helst bortom "bra/dålig". Det imponerade verkligen på mig. Och hon hade även ett politiskt patos som var i samma sfär som jag själv. Hon var heller aldrig rädd att uttrycka dessa åsikter heller, vilket jag också kände stor beundran för. Ju mer man diskuterade med henne, desto mer förstod man att det fanns otroliga bråddjup i hennes intellekt. En lite detalj jag alltid tyckt var lite roande var att hon var en sådan benhård ateist. Jag har alltid ansett mig som en snudd på rabiat anti-religiös person, men jag kom definitivt till kort på den fronten i jämförelse med henne. Ännu en orsak att högakta henne.
Det finns så mycket saker att peka på som var annorlunda med henne. Hon byggde om sitt hus själv, för att nämna en sak. Det är väl inget som en ensamstående kvinna normalt sett tar sig för. Men så var hon heller ingen normal kvinna. Det kändes som om det inte fanns några som helst begränsningar för henne. Fanns det en vilja fanns det en väg. Hon levde livet som det skulle levas helt enkelt. Det är så sjukt inspirerande att tänka på allt hon varit med om och berättat om. Jag får en känsla av att alla begränsningar jag sett i tillvaron bara är illusioner, illusioner som söndras när jag tänker på hennes livsinställning. Så frigjord och ålderslös.
Men som så ofta annars, livet är fan inte rättvist. Efter att hon efter mycket om och men skulle få en ny höftled. Vid ingreppet visade det sig att hon led av aplastisk anemi. Enkelt uttryck kan man säga att det är fel på stamcellerna och som vidare leder till problem med att producera nytt blod. Behandling av AA är huvudsakligen blodtransfusioner. En riskfaktor med denna sjukdom är en ökad infektionsrisk. Detta var tydligen det som låg bakom att hon inte längre är bland oss levande. Jag var ganska säker på att hon skulle klara av sjukdomen när jag fick reda på hon var sjuk eftersom hela hennes karaktär andades liv och beslutsamhet. Att hon skulle klara sig på ren vilja. Men så blev det alltså inte. Känns så förbannat orättvist att en människa som hon inte fick fortsätta leva medan allsköns svin fortfarande andas samma luft som mig.
Jag kan bara önska hennes vänner och familj all styrka och välvilja i denna tid av sorg och svårmod. Vart än du än må befinna dig så ska du veta att jag saknar dig och att jag ska försöka bli en bättre människa efter att ha lärt känna dig.
Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar