Öppna armar

Det börjar dra ihop sig. Precis sökt tre program inför höstens studier. De är inte mina förstaval, för jag vill plugga en YH-kurs mest av allt. Men jag vill nog ändå en backup om det skulle skita sig med den utbildningen. Pallar inte att gå arbetslös längre. Dessa månader har fan inte varit roliga, men snart är de slut.

Börjar sommarjobba om drygt en månad. Det blir på min gamla arbetsplats som jag hade innan jag byggde solpaneler. Ser fram emot att få börja jobb igen. Det blev tolv veckors semestervikariat till slut. Mycket skönt. Skulle bara fått tio till att börja med men företaget ville att jag skulle täcka fler perioder eftersom de fortfarande räknar med att jag kan mina gamla uppgifter. Och det förtroendet tackar man ju så klart för. Det är alltid lite smickrande när man får sådana "belöningar". Speciellt när ens självförtroende fått sig lite törnar av arbetslösheten. Inte så att man går och är mer odräglig än vanligt men lite mer nöjd med sig själv är man ju helt klart.

Räknar matte för fulla muggar. Börjar så smått få grepp om saker och ting. Om sommarjobbet gör mig lite styv i korken är det bara att jag sätter mig med matteboken så kommer jag ner på jorden med ett brak igen. Ska ringa till måndagen och får tid för första provet. Sedan blir det råplugg igen. Har tänkt att denna helg ska bli helt vikt åt pluggeriet. Behöver känna mig riktigt säker på grejerna, har märkt att jag om jag blir lite osäker på en lite grej är jag rätt snart osäker på allt. Och det är ju inte de bästa förutsättningarna för att klara av matematik.

Gött att FBK fick sitt nionde SM-guld igår. Det kändes som att det var klart redan när man vann den fjärde finalmatchen mot SAIK i sudden. Kunde inte SAIK vinna den matchen kunde de aldrig ta guld. För så totalt överlägnsa som norrlänningarna var där, och ändå inte kunde vinna. Då ska det mycket till för att vinna tre raka matcher mot ett lag som FBK. Och så blev det ju. För SAIK verkade slagna redan i första perioden. Det märktes på alla misstag de gjorde. De hade tappat tron på det de gjorde. Det var i alla fall så som det såg ut. Jag tycker att de vann ett silver, även om de knappast tycker det i dessa dagar. För så många orutinerade och talangfulla spelare som de förfogar över så är det jävligt bra gjort att ta sig till en SM-final. Får hoppas för deras skulle att de inte tappar allt för många av sina talanger till Nordamerika. FBK verkar däremot tappa en hel del spelare i form av Axelsson, Junland, Salák, Prestberg, Kåberg och Sjögren. Inte förvånad men jag hoppas att i alla fall Sjögren stanna i Karlstad och inte drar iväg till NHL. Att Kåberg försvinner är nog det som smärtar mest men denne kämpe är värd att få gå dit han vill, det har har han förtjänat många gånger om. Axelsson är en lirare som är för bra för Elitserien så att han sticker är bara naturligt. Likadant med Salak. Junland är högavlönad samtidigt som det är yngre förmågor som knackar på dörren. Prestberg är även han välbetald men också till åren kommen. Blir det Leksand så som rykten gör gällande är det en bra klubb för honom att hamna i eftersom han gjort två fina säsonger där tidigare. Det blir lite grann av ett naturligt bortfall med tanke på att klubben aviserat sedan tidigare att man kommer att strama åt löneutrymmet för truppen. Det borde öppna för de yngre förmågorna att få lite mer utrymme, vilket alltid är lika spännande.

En sämre värld

Ja, världen är helt plötsligt en mycket sämre plats. För igår dog en av de arbetskamrater jag tyckt bäst om. Riktigt jävla tragiskt. Det är få människor som jag känt sådan respekt och beundran för som henne. Trots att hon var närmare 60 var hon så självklar bland oss yngre. Hon var lite av en mamma för oss men en jävligt cool mamma. Kanske storasyster är ett bättre ord.

Jag gillade henne inte så värst mycket när jag träffade henne första gången. Väldigt påstridig och gå-påig. Men när jag väl fattat vad som drev henne mjuknade motståndet. Fattade att det inte var egoism eller något sådant som låg bakom. En del fattade nog aldrig hur hon egentligen var, inte mer än vi som arbetade närmast henne. Så mycket energi och vilja. Våra chefter fick sina fiskar varma vid fler än ett tillfälle, och inte en gång var det utan fog. Det som man i början tyckte var tröttsamt gnäll var faktiskt fullt legitima klagomål, men i början var man kanske för kategoriskt negativt inställd. Allt eftersom man började förstå sig på henne började man respektera henne allt mer. Det fanns ganska mycket innanför hennes pannben insåg man rätt snart. Som när chefen inte ville ha kvar henne i vår grupp. Då gick hon till chefens chef. Det ledde sedan till att chefen fick krypa till korset och be om ursäkt. Det är respekt. Det som de flesta av oss gick och muttrade om tog hon tag i stället. Och hon gav sig aldrig heller.

Men när vi tog avsked i julas var det som väldigt goda arbetskamrater. Den respekt jag kände hade växt till tillgivenhet. Och tillgivenhet är ingenting som uppstår i mitt sinne utan vidare. Hon var en extremt beläst person. Jag brukar ofta känna mig ensam om att ha läst så mycket som jag gjort, men jag kan utan skam säga att jag inte kommer i närheten av alla böcker hon läst. Och inte bara läst, utan hade en otroligt intellektuell sida också och kunde utan vidare diskutera vilken författare som helst bortom "bra/dålig". Det imponerade verkligen på mig. Och hon hade även ett politiskt patos som var i samma sfär som jag själv. Hon var heller aldrig rädd att uttrycka dessa åsikter heller, vilket jag också kände stor beundran för. Ju mer man diskuterade med henne, desto mer förstod man att det fanns otroliga bråddjup i hennes intellekt. En lite detalj jag alltid tyckt var lite roande var att hon var en sådan benhård ateist. Jag har alltid ansett mig som en snudd på rabiat anti-religiös person, men jag kom definitivt till kort på den fronten i jämförelse med henne. Ännu en orsak att högakta henne.

Det finns så mycket saker att peka på som var annorlunda med henne. Hon byggde om sitt hus själv, för att nämna en sak. Det är väl inget som en ensamstående kvinna normalt sett tar sig för. Men så var hon heller ingen normal kvinna. Det kändes som om det inte fanns några som helst begränsningar för henne. Fanns det en vilja fanns det en väg. Hon levde livet som det skulle levas helt enkelt. Det är så sjukt inspirerande att tänka på allt hon varit med om och berättat om. Jag får en känsla av att alla begränsningar jag sett i tillvaron bara är illusioner, illusioner som söndras när jag tänker på hennes livsinställning. Så frigjord och ålderslös.

Men som så ofta annars, livet är fan inte rättvist. Efter att hon efter mycket om och men skulle få en ny höftled. Vid ingreppet visade det sig att hon led av aplastisk anemi. Enkelt uttryck kan man säga att det är fel på stamcellerna och som vidare leder till problem med att producera nytt blod. Behandling av AA är huvudsakligen blodtransfusioner. En riskfaktor med denna sjukdom är en ökad infektionsrisk. Detta var tydligen det som låg bakom att hon inte längre är bland oss levande. Jag var ganska säker på att hon skulle klara av sjukdomen när jag fick reda på hon var sjuk eftersom hela hennes karaktär andades liv och beslutsamhet. Att hon skulle klara sig på ren vilja. Men så blev det alltså inte. Känns så förbannat orättvist att en människa som hon inte fick fortsätta leva medan allsköns svin fortfarande andas samma luft som mig.

Jag kan bara önska hennes vänner och familj all styrka och välvilja i denna tid av sorg och svårmod. Vart än du än må befinna dig så ska du veta att jag saknar dig och att jag ska försöka bli en bättre människa efter att ha lärt känna dig.

Vila i frid.