Livet i svartvitt

Sissoko höll krutet torrt mot W.B.A.

Newcastle verkar ha fått ordning sina grejer i den engelska högstadivisionen. Igår inkasserades den fjärde raka segern mot W.B.A genom ett ganska stabilt 2-1 resultat. Det som kändes som att på förhand kunna bli en ganska kvalfylld säsong har hittills varit ganska skonsam. Det som smärtar är att säsongens första Tyne-Wear-möte förlorades men i övrigt har varit ganska trivsamt. Eller ja, förnedringen mot Man City var väl heller ingen höjdare i och för sig. Och i inledningen av säsonen, och slutet av sommarens tranferfönster, var det verkligen domedagskänslor iom att det var helt dött på transfersidan till klubben och att Arsenal ryckte och slet i Yohan Cabaye. När sedan Cabaye blev ställd utanför truppen under uppvaktningen kändes det verkligen som att det bara var en tidsfråga innan lagets bästa och viktigaste spelare skulle lämna klubben. Men Cabaye blev kvar och Pardew & Co fick klart med en lånedeal för Loic Remy från degraderade QPR. Kändes som att man i det läget fick vara glad för det lilla och det kunnat vara betydligt värre.

Men igår gjorde man alltså tillräckligt för att kunna tvåla till WBA med Jonas Olsson i spetsen. Yoan Gouffran gjorde första målet genom att vinna en nickduell efter att WBA-keepern Myhill fått en halvträff på sin utboxning på en hörna i första halvlek. I andra halvleks början bjöd WBA-kaptenen Christ Brunt på en sällsynt vacker vänstervolley rätt upp nättaket från straffområdets vänstra sida efter ett inlägg från högerkanten. Krul i Newcastle målet hade bara att se bollen svischa förbi sig och konstatera att kvitteringen var ett faktum. Men vackrare mål skulle det bli. Nämligen från skatornas Moussa Sissokos högerfot. Från någon meters avstånd från straffområdeslinjen fick den franske mittfälltskämpen läge att lossa den stora bössan. Och vilken bössa! Bollen drog sig från målvakten och slutade sin bana i målvakt Myhills vänstra kryss. Ett mål som lär finnas med på en och annan lista över säsongens mål i maj skulle jag tro.

Det verkar till och med som om Alan Pardew skulle kunna få pris för "Manager of the Month". Det var väl knappast att man trodde att det skulle bli några sådana utmärkelser när man försökte göra sig en bild av hur säongen skulle te sig. Men Pardew verkar ha lyckats tillräckligt med lugn stabilitet i den annars ständigt kaotiska klubben för att få med sig resultat och poäng. Med en ägare som Mike Ashley och en Director of Football i Joe Kinnear (ja, herregud... vart börjar man) har han ju inte direkt haft oddsen på sin sida för att få resultat och stabilitet. Men Pardew har till och med fått Shola Ameobi att fungera hjälpligt som en slags targetforward som ger Remy och Gouffrans kvicka ben och skallar bollar och utrymme. Och Remy har visat sig den där målskytten som klubben behövt nu när vi vet att Cissé är magisk men bara i perioder och Gouffran inte har direkt har måltjuvens kliniska instinkt för mål. Återstår att se om klubben lyckas knyta till sig Remy på permament basis. Det lär vara både en och två lite mer resursstarka klubbar som betraktar fransmannens förehavanden med visst intresse. Med åtta baljor blir det lätt så.

Så med lite tur skulle faktiskt Newcastle kunna finna sig själva på femteplats i tabellen. Inte illa pinkat. Det truppen är jämförelsevis tunn och klubbarna som ligger runt om har det bättre beställt på denna front. Lag som Tottenham, Man City och Man United har rent skrämmande breda trupper. Så när det galet intensiva speletschemat runt jul och nyår ska utvärderas lär en mer blygsam placering vara ganska trolig. Men det skulle i alla fall kännas som ett positivt resultat i det stora hela.

Livstecken

Sture Bergwall, alias Thomas Quick.

Efter en smärre (internet)evighet av inaktivitet på bloggskriverifronten så har det blivit dags att skriva lite igen. Har haft en hel del annat som tagit både energi och tid från skrivandet, men nu så är det dags i vilket fall som helst. Vredens ventilblock är öppnat.

Tittade under dagen på den uppmärsammade dokumentären "Kvinnan bakom Thomas Quick" samt den tillhörande specialen av Veckans brott där man avhandlar både dokumentären och härvan runt Thomas Quick . Och, ja... vart någonstan börjar man? Det finns mycket märkliga ting i hela historien kring det här att det är svårt att veta riktigt vad man ska tro. Att det finns saker som kräver en rejäl genomlysning är väl något av ett understatement. Namnet Thomas Quick har nu bytts tillbaka till Sture Bergwall. Tillbaka eftersom det är hans förelsenamn, han bytte till sin moders flicknamn Quick och Thomas för att det tycktes passande. Allt detta för att han efter ha dömts för ett bankrån och inte ville att hans riktiga namn skulle associeras med brottet i det lilla samhället han kom ifrån. Men han heter nu alltså Sture Bergwall igen.

Men man kan väl börja med att ge en stor eloge till Dan Josefsson som gjort ett hästjobb tillsammans med sin framlidne kollega Hannes Råstam med att rota i den här historien. Råstam skrev ju den uppmärksammade boken "Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare" som publicerades 2012 inte långt efter att Råstam avled efter en tids sjukdom. Men Råstam hade redan innan boken gjort två dokumentärer  där han kritiskt granskade fallet med den mytomspunne barnamördaren Thomas Quick. Jag personligen inte läst boken, även om jag nu känner mig väldans sugen på att göra det, men ska man tro på alla recensioner så är det den typen av verk som varje journalist drömmer om att skapa. Hursomhelst, Hannes Råstam siktade in sig på rättsväsendets förehavanden i historien med Quick medan Dan Josefsson istället riktade in sig på psykiatrins del i denna berättelse. Josefsson har även han författat en bok om det i "Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick" som ligger till grund för själva dokumentären.

Som sagt, Josefsson upp det psykiatiska i det hela. Och det är som att stiga in i en jäkligt märklig film. Kulturen som rådde på Säteranstalten där Bergwall satt inlåst beskrivs i dokumentären som en sekt. En beskrivning som tycks vara mer än adekvat om ens hälften av bilden av anstalten stämmer överens med verkligheten. Allt verkar har styrts av Margit Norell och hennes teorier om att kunna frammana förträngda minnen av sexuella övergrepp. Det är teorier som rev upp himmel och jord i USA på 90-talet där mångder av människor helt plötsligt började minnas diverse övergrepp efter att en psykolog lyckats bända upp deras minnens portar i terapi. Men teorin har sedermera avfärdats och falsifierats på allt annat än skonsamma sätt. Främst är det den amerikanska forskaren Elizabeth Loftus arbete som pulvriserat teorierna kring minnesrekonstruktion och visat att man ganska enkelt faktiskt kan skapa minnen, vilket sannolikt har varit fallet i 90-talets USA och här i Sverige med bl. a. Sture Bergwall. Men i Sverige lyckades alltså neofreudianen Nywall driva sina falska teorier till praktik i Sveriges största rättspsykiatriska anstalt. Det som känns lite extra pikant i historien är att faktisk många av vårdarna och de underställda psykologerna gick i terapi hos Norell. Och inte helt förvånande var det många av dem som fann att de var offer för övergrepp som de av en ren händelse förträngt men som med Norells trygga hand nu blottlades.

Och så var det det här med Bergwall. Hans många erkännande har han tagit tillbaka och hävdar att hans falsarier baserades på faktum att han belönades för att komma på en massa befängda fantasier. Han var beroende av alla de tunga droger han försågs med så länge som han hll fast vid sina påstående samt att han fann en gemenskap i Säter. Han var på vippen att bli utskriven tidigt i härvan men blev skrämd av tomheten av en existens utanför Säterantaltens gemenskap. Sture Bergwall var något av en kronjuvel för Säteradministrationen, för seriermördare är som bekant rätt sexigt. Sammanlagt dömdes Quick för 8 mord men han var uppe nästan 40 påstådda mord innan han tydligen tröttnade på lögnerna. Bergwall har sedermera friats från morddomarna och väntar i skrivande stund på resultatet av en psykiatrisk utredning som ska säkerställa om han helt enkelt är klok eller inte. Rätt intressant egentligen. Som Sture Bergwall själv nämner i studion i eftersnacket, det är lite bakvänt att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning efter en friande dom. Men det är inte mycket i denna historien som känns speciellt normal. Man var så otroligt bekväm med tanken på att att Bergwall hade dödat alla dessa människor att utredarna utan tvekan svalde att den misstänkte hade märkbart svårt att backa upp sina påståenden men några som helst bevis. Det var liks om en win-win. Fick man fram bevis på hans utsago - skyldig. Fick man inte fram några bevis så var det för att han inte mindes dem - skyldig. Känns som att hästen är svar i ladan medan vagnen far fram mot bergväggen. Sörjan som är Säderadministrationens personal är mer komplicerad och incestuös jag orkar beskriva här, dokumentären ger en mer än fyllig bild av den.

Delen med det rättsliga är heller inte riktigt friskt. Domarna mot Bergwall där han fälldes för åtta av morden verkar grundade till stor del av erkännandena och lite, om någon, fysisk bevisning. En av huvudrollerna i denna fars spelas av en likhund vid namn Zampo. Denne hund ska ha indikerat ett av ställen som Quick/Bergwall ska ha gjort saker med ett lik på. Om jag förstått saken rätt med likhundar så reagerar de på förhöjningar av värden av fosfat som då ska komma från ben. Geologer gjorde också mätningar på detta ställe och fann att det var förhöjda värden av fosfat. Men vad som är ett krux är att markägaren till platsen hävdar att ett kalvkadaver deponerats på platsen och diverse sedemera spritt ut dess kvarlevor i området vilket då skulle förklara de förhöjda fosfatvärden. Ingen rykande pistol, om man säger så. Men den mediefrekvente justitieombudsmannen Göran Lambertz ser inga problem i detta. Bergwall är enligt honom mer än uppenbart skyldig. Han genomförde en utredning i fallet 2006 angående utredningeo ch fann inga handlingar värde nämnvärt klander. Herr Lambertz deltog också eftersnacket efter dokumentären. Och...tja, låt oss konstatera att det hade han - för sin egen sakens skull - ha skippat. Jag har aldrig sett honom speciellt många framträdanden där han ger ett speciellt förtroendeingivande intryck och dessvärre var detta heller inte ett sådant. Men man kan i alla fall finna ett visst nöje i att se Lambertz och Leif GW Persson kasta handsken och ägna sig åt ganska avancerade övningar av förolämplningar och påhopp. Inte helt förvånande avgår GW Persson med segern. Semi-narkoleptisk som han kan uppfattas ibland så är detta sinne allt som oftast knivskarpt och tungan sylvass.

Ska bli intressant att följa vad det blir av alltihop. Justitieminister Beatrice Ask har sett sig nödgad att tillsätta en utredning/kommission i ärendet för att se vilken hur psykiatrin har skött sig i fallet, om det finns strukturella problem eller om det är enskilda individers handlande som legast till grund för detta beklämmande utfall.

Jag skulle tro att historien kan ge de allra flesta själar näring i någen mån. Man kan säkerligen ta sig an valfri dokumentär eller bok utan att bli besviken utan snarare fascinerad av allt och hungrig efter nästa delikata munsbit i denna mustiga tårta.