WM3

På tips av en kurskamrat tog jag mig en titt på en dokumentärserie, eller snarare en serier dokumentärer, om tre unga män som 1994 dömdes på minst sagt tvivelaktiga grunder för de brutala morden på tre åttaåriga pojkar i West Memphis i Alabama. De dömda ynglingarna fick namnet The West Memphis Three och har länge blivit en symbol för hur tre avvikare snabbt blev de uppenbara och enda tänkbara gärningsmännen enbart för att de var annorlunda. Den första dokumentären gjordes redan 1996 och heter Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills. Dokumentärsvitens två skapare Joe Berlinger och Bruce Sinofsky låter oss i första dokumentären följa denna tragedis huvudpersoner på ett nära och smärtsamt vis.

De tre små pojkarna togs av daga på sätt som får det att vänta sig i magen. Stevie Edward Branch, Christopher Byers och Michael Moore hittades döda i ett skogsområde nakna, uppenbart bragda om livet på ett allt annat än slumpmässigt sätt.  Vidare undersökningar skulle visa sig att pojkarna utsatts för sexuellt våld. Inte helt förvånande river det upp, och infekterar, stora sår i den fattiga staden i den amerikanske Södern.

Tre svartklädda ungdomar med smak för metal-musik blev rätt snart polisens mest troliga misstänkta. Den då 17-årige Jessie Misskelley erkände och samtidigt implicerade två bekanta för morden på de tre pojkarna. Problemet med erkännandet var att Misskelley hade ett IQ motsvarande dryga 70 och således ett lätt offer för en polis som pressade honom på ett erkännande. I tron om att han skulle få åka hem till sin far, erkände Misskelley och gav polisen två kumpaner för dåden, dåden som dessa kumpaner var ytterst ansvariga för. Och dessa kollegor i brott var precis den typen av gärningsmän som polisen och samhällets medborgare ville han. Unga satanister som hade mördat småpojkarna som en del i ockult ritual.

16-årige Jason Baldwin och hans två år äldre vän Damien Echols var outsiders som lyssnade på extrem musik och klädde sig på ett sätt som gjorde dem mål för smutskastning och ryktesspridning. Och i när de tre morden skedde blev utanförskapet som ett sänke för de två vännerna. Att vara bespottad hårdrockare i en lite håla i det amerikanske bibelbältet var, och är, konfliktfyllt i vanliga fall. Och tre bestialiska mord sker blir konflikten av en helt annan karaktär.

Dokumentärfilmarna fick under ett år följa med både de åtalade, deras familjer såväl som offrens familjer i deras försöka att få någon sorts klarhet i vad som hänt och landa i den nya vidriga verkligheten. Man får också följa med under rättegången och dess på många sätt och vis egendomliga förfarande. Hade jag inte redan vetat vilket utslaget skulle bli för tre tonåringarna hade jag inte trott vare sig mina öron eller ögon. För så brutalt dålig är bevisningen mot de åtalade. Experter på det ockulta vars doktorstitel köpts via postorder får tala och ges expertstatus. Vittnesmål där vittnen minsann hört Damien Echols hävda att han mördat småpojkarna och hade sett ut nya offer. Under vilka omständigheter Echols sagt detta kunde inte klarläggas, och inte heller vad Echols sagt tidigare eller efter kommentaren. Men lik förbannat blir de dömda.

Jessie Misskelley döms i en separat rättegång eftersom han pekat ut Baldwin och Echols som huvudmännen i illdåden. Livstids fängelse lyder domen. Jason Baldwin och Damien Echols står åtalade sida vid sida. Men den två år äldre Echols anses vara den drivande. Baldwin döms till livstid. Och Echols till döden.

Den delen i sviten heter Paradise Lost 2: Revalation. Denna gång fokuseras det på en av de mördade barnens styvföräldrar - John Mark Byers. Man får anta att detta delvis beror på att efter den första filmen enorma genomslag så är inte domstolarna speciellt pigga på att låta filmarna dokumentera överklagandeförfarandena inifrån domstolen.Och så kan man inte komma i från att John Mark Byers är en enormt märklig figur. Det är som om kameran gör att Byers flippar ut med det ena melodramatiska skådespelet efter det andra. Det är alltså inte frågan om någon extremt känslomässigt extrovert person. Bara en extremt känslomässigt störd människa. Det är heller inte speciellt märkligt att misstankens ljus riktas mot Byers. Inte minst när hans fru sedan förra filmen dött under oklara omständigheter. Men samtidigt är det något så jäkla patetiskt och tragiskt över mannens öde att man inte vet riktigt vad man ska tro. Och så har han drabbats av en hjärntumör vars inverkan på honom knappast kan vara till hans fördel.

Familjerna till de andra två offren valde att inte delta i dokumentären vilket då således ledde till att Byers fick fritt spelrum. Han genomför ett lögndetektortest på eget initiativ när anklagelserna börjar riktas mot honom. Ett test han klarar utan värre problem. Hans uppenbara problem med sanningen ligger honom ganska rejält i fatet också.

Samtidigt får man också stifta bekantskap ett ett nätverk som efter den första filmen bildats av människor som reagerade på vad de så som ett rättsövergrepp på avvikare. Att Misskelley, Baldwin och Echols bara dömdes för att de inte passade in i mallen. Det och att utredningen var fullkomligt nedlusad med påfallande uppenbara oegentligheter. De kallas sig kort och gott "Free The West Memphis Three". Medlemmarnas bakgrunder är lika brokiga som deras geografiska utspridning. Men de brinner alla för att se till lysa ljus över alla underliga omständigheter som omgärdar allt från polisens förhörsmetoder till minst sagt tvivelaktiga expertutlåtanden.

Seriens tredje - Paradise Lost 3: Purgatory -släpptes förra året. Nur går vi tillbaka mot de tre anklagade och deras tillvaro, arton år sedan de fängslades. Under åren som gått har ett febrilt arbete utförts för att få en ny rättegång tillstånd baserat på bl a att nya bevis så som DNA-material talar mot The West Memphis Three:s skuld. Men samme domare som ledde de båda rättegångarna mot ynglingarna under 90-talet vägrar alltjämt att erkänna den nya bevisningens tyngd som tillräcklig för att ompröva domarna. Men för varje nederlag så fortsätter försvarsteamet att hitta nya vinklar och infall för att bygga ett fall så starkt att det bara inte går att stå oberörd inför alla problem med rättsfallet.

Allt från rättsmedicinska psykologer till andra rättsmedicinska experter som granskar och nagelfar all bevisning. Kändisar som Johnny Depp, Eddie Vedder (Pear Jam) och Natalie Maines (Dixie Chicks) lånar sitt kändisskap för att bidra med ytterliga påtryckningar.

Parallellt har John Mark Byers behärskat sig (marginellt) och valt att sluta fred med de tre dömda. Han tror inte ens att det är de som är skyldiga längre. Istället har allt starkare misstankar börjats resas mot en annan man i de mördade pojkarnas bekantskapskrets - Stevie Edward Branch styvfader Terry Hobbs. Det har visat sig att mannen var i mordområdet under den period morden skulle ha ägt rum. Han har ett våldsamt humör, och bland annant misshandlat sin fru och andra människor.

Försvarsteamet låter media få ta del av deras experters utlåtanden och analyser på presskonferenser i full öppenhet, Över hela arbetet vilar fortfarande det faktum att Damien Wchols fortfarande väntar på att få en tidpunkt för verkställigheten av sin dödsstraff. Men avslagen fortsätter och försvarsteamets arbete lika så.

2010 låter Arkensas federala domstol slutligen ett försvarsteamet höras angående den nya DNA-bevisningen. En ny rättegång där all bevisning i målet ska presenteras blir nu möjlig. Men det betyder på intet sätt att de tre dömda har sitt på det torra. De kommer fortfarande stå åtalade för de grymheter som skedde. Då uppenbarar sig en rätt märklig möjlighet. En extremt amerikanska möjlighet. Genom att komma överens med åklagarna att hävda sin skuld genom att hävda sin oskuld. Det kallas för ett "Alford plea". I The West Memphis Threes fall innebar denna överenkomelse att Misskelley, Baldwin och Echols skulle dömas till "avsutten tid" för sitt erkännande. Alltså, att de - på ett ytterst bakvänt sätt - skulle bli frikända om de erkände vad de inte gjort.

Jason Baldwin hävdar att han bara gick med på denna överenskommelse för att rädda livet på Damien Echols, som annars skulle avrättats om inte alla tre erkände överenskommelsen. Men fick staten Arkensas sina mördare dömda och de tre mördarna sin frihet. Det gör nästan ont i huvudet att tänka på men det var så allt löstes. Så den 19:e augusti 2011 försattes Jessie Misskelley, Jason Baldwin och Damien Echols på fri fot efter mer än arton år bakom lås och bom för ett brott de - av allt att döma - aldrig begått.

Jag sträckkollade på sviten och jag kan inte annat säga att jag känner mig golvad.På precis alla sätt och vis. Det amerikanska rättssystemet är knappast felfritt, men att det skulle kunna fungera så riktigt jävla illa kunde jag inte tänka mig. Och ett persongalleri som gränsar på vad som normalt står att finna i riktigt usla filmer och serier. Nej, se skiten och förfasas! Det gjorde jag

Prestationer och frustration i studieland

Det vankas snart påsklov, med allt (inget) vad det innebär. Det har varit riktigt, riktigt slappt när det gäller studietakt just de senaste veckorna. Det är ingenting jag kan påstå att jag uppskattar. Alls. Med mitt binära sätt att fungera så gillar jag verkligen när det är påställt och att det hela tiden finns något att pyssla med.

Det projekt vi haft sedan i höst/vinter har varit klart ett par veckor nu, och det finns (alldeles för) gott om tid kvar på kursen. Så eftersom alla gruppmedlemmar är mycket drivna så har försöker vi göra allt vi förmår med att utveckla vårt projekt bortanför ramarna för uppgiften. Det som fått vår fulla uppmärksamhet nu har varit att vi gör allt vi kan för att utveckla/optimera PLC-programmeringen till projektet. I sin grund är kravet för programmeringen mycket enkel. Skulle man beskriva enkelheten kan man säga att att det är en millimeter på en skala på många meter. Så vi gör allt vi kan för att försöka skapa oss en funktionsmässig halvcentimeter. Vilket är riktigt kul eftersom vi får utnyttja vår kreativitet, logik och kunskapstörst på en gång. För vi ligger hela tiden på max av vår kompetensförmåga samtidigt som vi gör allt vi kan för att pressa ur allt kunskap vi kan på egen hand. Jag har varit den som haft mest kunskaper om området tidigare, men nu har de andra kommit in i tänket kring hur programmeringen. Samtidigt som min egen ackilleshäl med att koppla inuti skåpen bättrats på betänkligt sedan projektets första dagar. Jag är fortfarande den svagaste i gruppen på denna punkt men inte alls så hjälplös som tidigare. Det är riktigt motiverande att känna och se att vi alla rör oss framåt genom att lära ut och lära av varandra. Jag uppfattar heller det som om någon av oss försöker hålla de andra i mörkret av rädsla för att hålla konkurrensen stången. Med andra ord har det varit ett givande projekt, även de av skolan ställda kraven varit lite väl lågt ställda som vi ser det.

Det är egentligen bara en av kurserna som är lite utmanande. Lite ironiskt är att det rör sig om saker hör det engelska språket till. Läraren är perfektionist. En irländsk utvandrare som är kort och gott en riktigt "hard-ass" när det gäller krav och förväntningar. Inte någon översittare eller något alls i den riktningen men han förväntar sig väldigt mycket av oss. Det märks ganska väl bland vissa av mina kurskamrater att detta inte är riktigt okej för dem. Men vi är - tack och lov - en handfull som ser det som en utmaning att klara av de uppgifter vi får i våra knän. De är vare sig enkla till eller små till sin natur vilket faktiskt känns bra. Jag är ganska tveksam på att de uppgifter vi kommer att ställas inför i våra respektive karriärer kommer att vara enkla eller snabbt avklarade. Där ju för bövelen sådana här arbetsföhållanden som gör att man utvecklas!

Överhuvudtaget känns det som om profilen bland mina utbildningskollegor är lite väl spridd. Ambitionsnivån är extremt varierad. Och vad värre är att det känns som om lärarna försöker anpassa nivån efter de med lite sämre motivationsnivå. Jag hade hellre sett att man lagt ner energin på att få dessa studenter att ta kämpa lite hårdare än att man anpassar nivån efter dem. Känns som om man gör dem en björntjänst om man inte håller dem ansvariga för att klara utbildning genom egen, lite större ansträngning. För jag är rätt säker på att det inte är intelligensen som ställer till det, det är inställningen rakt av som det handlar om. En bidragande grej kan ju vara att de som ansvarar för de aktuella kurserna är vana att ha i sina konsultjobb ute på företag personer som är lite mer ansvarstagande och att det blir problem med studenter som visar symptom på skoltrötthet.

Ska hur som helst ta och se över möjligheterna att läsa några ytterligare ämnen under sommaren så som matte D och E. Kanske även Fysik B under hösten eller våren 2013. Det är för att jag ska ha grundkraven för lite olika ingenjörsprogram hösten -13 klara. Inte för att jag bestämt mig att jag ska läsa vidare men jag tror att det kan vara bra om jag har mina möjligheter öppna. Visserligen går jag en utbildning som har jäkligt bra utsikter för jobb men man vet aldrig hur finanskrisens utveckling beter sig. Jag vet att jag inte har några som helst planer på att gå arbetslös - det är ett som är jävligt säkert.